han hade således äfven röfvat mitt namn! Detta intalade mig min bonne. och hon visste äfven orsaken dertill. Gisbert är ett urgammalt förnamn inom samiljen, stamherrn döptes alltid dertill, och dertör har denne Gisbert låtit kalla sig så för att bli stamherre, och beröfva mig mitt ärliga namn Gisbertina, redan innan jag var född. Gumman förstod att intala mig så, att jag kände mig frestad att mörda röfvaren af mitt namn och mina gods. Lyckligtvis sågo vi aldrig hvarandra. Han var herrskare på de stora westfaliska godsen, jag vistades hos en icke särdeles rik anförvandt i Kassuben. Då blef Westfalen en fransysk provins, och mina förmyndare jublade. Ja, ja, den allt utjemnande fransyska revolutionslagen kände ingenting om stamgods, stamherrar och mesalliancer. Tack vare de tyska processlagarne var min process ej ännu afslutad, den måste enligt de fransyska lagarne snart afgöras tillmin förmån. De vestfaliska förmyndarne erbjödo mina ett förlikningsförslag, hvilket mina antogo. Det var heltkort och enkelt: Gisbert och Gisbertina gifta sig med hvarandra, och godsen blifva då deras gemensamma egendom. Vi blefvo trolofvade utan att veta det. Bröllopet skulle firas då han blef tjugo och jag aderton år. Då jag blef sexton år, förde man mig till honom i Westfalen, så att vi skulle lära känna hvarandra. Man sade mig det först då vi befunno oss midt ibland hedarne. — Hvilka ohyggliga, grå hedar! utropade jag. — Du skall nog vänja dig vid dem, svarades mig. — Vänja mig?