UARIREUVS. FRANKRIKE. Vid öppnandet af lagstiftande kårernas session den 18 dennes var hela diplomatiska kåren, med undantag af ryske ambassadören baron Budberg, närvarande. Throntalet mottogs med stort bifall; särdeles var detta fallet med de ställen, som handlade om armflagens förändring, om förhållandet till Tyskland samt kejsarens slutord, deri han försäkrade, att intet skulle rubba hans mod och hans fasta förtröstan på framtiden. Talet lydde iullständigt sålunda: Mina herrar senatorer! Mina herrar deputerade! Nödvändigheten af att återupptaga den afbrutna behandlingen af vigtiga lagar har tvingat mig att sammankalla Er tidigare än vanligt. Dessutom hafva de händelser, som inträffat på den sednaste tiden, hos mig framkallat önskan om att se Er församlade, för att draga nytta af Edra insigter och Er medverkan. Sedan I sednast åtskiljdes, uppstodo obestämda, oroande aningar, som lade beslag på den allmänna meningen i Europa och öfverallt trädde hindrande i vägen för handel och industri. Trots min regerings förklaringar, som städse voro hållna i en fredlig ton, har man utspridt den åsigten, att hvarje förändring i Tysklands inre förhållanden måste blifva orsak till en konflikt. Detta tillstånd af ovisshet får på inga vilkor längre fortfara. De förändringar, som skett på andra sidan Rhen, måste uppriktigt accepteras, och vi förklara, att vi, så länge våra intressen och vår ära icke blifva hotade, icke skola blanda oss i de förändringar, som efter befolkningarnes önskningar företagas. Den fruktan, som här visat sig, är icke lätt att förklara på en tid, då Frankrike företett det mest storartade skådespel af fred och försoning. Verldsutställningen, hvilken nästan alla Europas suveräner mäktigt biträdt, och der de arbetande klasserna från alla länder mött hvarandra, har gjort broderbandet nationerna emellan ännu fastare. Utställningen är nu slutad, men de spår, som efterlemnats deraf, skola djupt intränga i vår tidsålder; ty om t. o. m. utställningen, sedan den visat sig i sitt majestät, endast hade strålat i ett ögonblicks glans, så skulle den ändå hafva tillintetgjort en hel forntid af fördomar och villfarelser. De bojor, som bundo arbetet och intelligensen; de skrankor, som åtskiljde de olika folken och de olika klasserna i befolkningarne, och det hat, som rådde nationerna emellan — allt detta har härigenom blifvit undanröjdt. Denna säkra pant på enighet kan emellertid icke fritaga oss från att förbättra de militära institutionerna i Frankrike. Det är en bjudande nödvändighet för alla regeringar, oberoende af omständigheterna, att följa hvarje framåtskridande i de elementer, at hvilka landets styrka består, och det är nödvändigt för oss att göra vår militärorganisation, våra vapen och vår flotta så fullkomliga som möjligt. Det lagförslag, som förelades under lagstiftande kårernas förra session, fördelade konskriptionsbördan på alla statsborgare. Detta system ansåg man alltför strängt, och för ett ömsesidigt tillmötesgående är derför en inskränkning gjord i detta afseende. Jag har ansett det riktigast att underkasta denna i hög grad vigtiga fråga en ny pröfning. Detta svåra problem, som berör så betydliga och ofta alldeles motsatta intressen, kan icke nog förordas till den noggrannaste pröfning. Min regering skall förelägga Er nya förslager, som endast innehålla mindre ndringar i 1832 års lag, men hvarigenom den t, jag haft, kan vinnas, nemligen att inskränka tjenstetiden ifred, men förlänga den vid krigstillfällen. Jag beder Er behandla dessa förslager, äfvensom förslaget om det militära nationalgardets organisation, med den patriotiska tanke för ögonen, att ju starkareI vi äro, desto säkrare är freden bevarad. Denna fred, som vi alla gerna vilja bevara, har ett ögonblick varit i fara. Kyrkostaten blef hotad af revolutionära agitationer, som förbereddes helt öppet. Enär konventionen af den 15 September icke blifvit uppfylld, har jag ånyo måst sända våra trupper till Rom och beskydda den heliga stolens makt genom att fördrifva dem, som inträngt i Kyrkostaten. Vår hållning kunde icke synas fiendtlig mot Italiens enhet och sjelfständighet, och den italienska nationen, som för ett ögonblick var öfverraskad, insåg snart för hvilka faror dessa revolutionära demonstrationer utsatte både den monarkiska principen och den allmänna ordningen i Europa. Lugnet är nu nästan fullkomligt återstäldt i påfvens rike, och vi kunna räkna på, att den tidPonmär nära, då våra trupper skola återvända em. För oss fortfar konventionen af den 15 Sept. att bestå, så länge den icke blifvit ersatt af någon annan internationell akt. Italiens förhållande till påfvestelen tager hela Europas intresse i anspråk, och vi hafva derföre föreslagit de andra makterna att ordna detta förhållande på en konferens, för att härigenom förebygga nya förvecklingar. Äfven den orientaliska frågan har väckt fruktan i åtskilliga afseenden, men makternas försonliga sinnelag har betagit denna fruktan hvarje allvarsam karakter. Det har visserligen förefunnits någon skiljaktighet om de medel, hvarigenom man skulle söka få Kandia pacificeradt, men jag är lycklig nog att kunna meddela Er, det alla makter blifvit eniga om de tvenne väsendtligaste punkterna i denna sak: upprätthållande af det turkiska rikets integritet och förbättring af de kristnas ställning. Den utländska politiken tillåter oss således att egna all vår omsorg åt förbättringarne i det inre. Sedan Er sista session har allmänna rösträtten blifvit kallad att välja 15 af medlemmarne i departementalråden. Dessa val, som föregingo i ro och frihet, hafva öfver allt vittnat om den goda andan inom befolkningen. . Den resa, jag med kejsarinnan företagit i de norra och östra provinserna, har gifvit anledning till yttringar af sympathier, som djupt rört mig. Jag har ånyo erhållit bevis om, att ingenting förmår rubba det förtroende, som folket satt till mig, eller den hängifvenhet, det hyser för min dynasti. Hvad mig angår, eftersträfvar jag oaflåtligt att förekomma dess önskningar. Fullbordandet af de mindre landsvägarne var ett nödvändigt behof för landtbefolkningen, hvilkens upplysta representanter J ären. Att uppfylla detta bekor var för oss enart sagdt ett tacksamhetsverk. En omfattande undersökning förbereder verkställandet häraf. Det skall vara Er lätt tillsammans med min regering draga försorg om att gifva en lycklig utgång åt denna vigtiga sak. Helt visst saknar icke ställningen åtskilliga svårigheter. I industrien och handeln råder mindre lif. Detta förhållande råder i hela Europa; den sammanhänger till stor del med de bekymmer, som det goda förhållandet monarkerna emellan skall aflägsna. Skörden har icke utsallit väl. Höga priser voro oundrikliga, men frihandeln skall anskaffa förräder och utjemna priserna. om än dessa ätskilliga orsaker förhindra, att statsinkomsterna fullständigt uppnå budgetsförslaget, skola de likväl icke rubba hvad finanslagen somnat ntsiet för. och man vågar matca dan FÅ Pp ni th ra lr