lla östorrikarne blefvo åtgängna af franyska artilleriet i denna batalj. , Camoronne äå Waterloo af Dumaresque har under hela expositionen varit liksom beägrad. Det är också en liflig tafla, som straxt måste tala till fransmännens sinnen — la gloire och la bravour äro ju deras officiella afgudar. Man ser vid flygeln af den sista gardeskolonnen, öfver hvilken i äaftonsolen en mängd trasiga, örnprydda fanor höja sig, Cambronne, som med inlignerad mine och knuten hand gifver till en parlamenterande engelsk officer, hvilken manar de tappre att gifva sig, det celebra svaret: ,,La garde meurt, mais ne se rend pas. Under detta samtal fortsätta de gamla veteranerna lugnt att ladda och gifva eld på den lilla kolonnens sidor. Denna tafla är i afseende på det intryck len gifver ganska utmärkt, men figurernas teckning är något öfverdrifven och färgen är på sina ställen skrikande och rg — det hela är för mycket dekorativt behandladt. Hos Protais åter, fastän hans taflor framställa morgon och afton, ser man ej spår af dekoration. ,,På morgonen före striden, kallar han den ena bilden, och som motstycke till den har han ,,om afonen efter slutad fäktning. Det räder i lessa bäda taflor en stilla, mild dager. Uti den som föreställer morgonen är det limmigt och liksom friskt i gräset omcring jägarfyrkanten, hvilken hvarje ögonslick kan blifva anfallen. De unga sollaterna stå väntande och lyssnande, färliga att genast göra bruk af skotten i ina gevär, och deras ehef inuti kolonnen )å en hvit arabisk häst lyssnar äfven han ;ch ser med spejande blickar bort mot rönet af en höjd, derifrån troligen något krammel af vapen eller dylikt förnumnits. Om aftonen just i skymningen ratar truppen vid foten af denna samma vöjd — striden är slut. Några officerare omsamna hvarandra vid återseendet, och oldaterna sitta än bandagerande mindre sessyrer, än allvarliga mediterande öfver lagens händelser — de sakna någon kamat och veta ej om han är lefvande eller orta för alltid. Till höger står en helt mg underlöjtnant och ser med sorgsna lickar på en stapad död österrikisk offier — han var nyss en fiende, men döden örsonar ju allt. Jag slutade mitt förra bref litet sorgigt med talet om Bellanges taflor från ;ebastopol. I dag har jag Protais med n sorgsen bild från Italien — jag kan j rå derför — de likna hvarandra, ty den ne hade känsla och hjerta i kroppen, och len andre har det. Pictor.