Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1867, sida 2

utt den preussiska armån består af uteslutande ungt folk, såsom fallet måste plifva med hvarje armå, som grundas på den allmänna värnepligten, en princip, som sjelfva Ryssland nu synes vara på väg att adoptera, att ej tala om hela Tyskland, Frankrike m. m. Man synes öfverallt börja inse, att det är ungdomen, som bör först uppträda i striden, men icke familjefäderna. Det blir nödvändigt att ej hafva en större armö, än landet kan väl underhälla. Det är en sats af den höge försattaren, hvarför svenska folket skall känna sig tacksamt. Men fråga blir dock om vårt eget kära fädernesland verkligen skulle ega ett tryggadt försvar med en underhållen armö, som ej vore större än att landet kunde väl bära bördan af densamma. Icke emedan hären är stor, utan emedan den är god, kan ett litet folk räkna på densamma till upprätthållande af sin frihet och ära — yttrar förfn till sist. Nu beror det på hvad här menas med en ,god armå. Vi befara att här afses dermed en väl öfvad yrkeseller stående arme. I så fall kunna vi med ens taga afsked både af vår frihet och ära och vårt nationella oberoende till på köpet. Ty det är ju gifvet, att ett störro och rikare land kan uppsätta och underhålla en större sådan armå. Ett land med 40 millioner menniskor, på samma grad af välstånd, måste ju kunna underhålla en 10 gånger större god arm in landet med 4 millioner. Hvart tager det då vägen med det sednare? Och huru tager sig särskilt ett sådant försvarsväsen ut i ett land med den stora utsträckning som Sverge? Olyckligtvis kunna vi ej sända armber pr telegraf, och äfven om vi det kunde, så har den 15 å 20 gånger starka fienden tillfälle att landsätta trupper på flera ställen. Den olyckliga tiden efter Carl XII:s död visade huru det går när folket skall lita endast på sin lilla, men goda arme. Hade det på våra kuster fannits blott en tillstymmelse till folkbeväpning, så hade den ödeläggelse, som då öfvergick hela vår östra kust, helt visst blifvit mindre gräslig. Det är — må den höge författaren förlåta detta upprepade påstående från vår sida — visserligen icke den lilla och goda armien, som skall skydda Sverges oberoende, frihet och ära, utan det är dess beväpnade folk. Endast så kan lokalförsvaret blifva på hvarje punkt nog starkt, att det kan möta och uppehålla en fiende intilldess förstärkningar anlända från andra håll. Endast så kunna vi bära kostnaderna för ett verkligt, d. ä. fullt betryggande försvar. Endast så uppkommer harmoni emellan landets försvarsväsen och dess andliga och materiella ut i veckling. a Tidens stora problem är: att göra den i defensiva kraften så stark som möjligt, med förminskande af den offensiva. Det är på samma gång fredens stora problem. Och för Sverge är det lättare att lösa än för något annat land, tack vare vårt gynnsamma läge, som försvagar i högsta grad den anfallandes krafter, till följd af transporten öfver hafvet. I Vårt folks lynne och intelligens, våra sterrängförhällanden, våra krigiska traditioner, de nya uppfinningarne inom krigsI konsten — allt är egnadt att göra en i genomförd solkbeväpning, fullt militäriskt organiserad, till en jemförelsevis lätt sak. i r detta mål, hvars framtida uppnåsende är säkert, om också aflägset, blifva i många detaljer på det militära området, ssom sackmännen kunna anse mycket vigstiga, endast underordnade saker. Om vi s alla fall dermed sysselsatt oss, så har det skett af undersätlig vördnad för en j författare, om hvilken vi känna, att om de idter, för hvilka vi, i vår obetydlighet, vågat uppträda såsom målsmän, en gång plefve hans, så skulle en kraftig vilja och jen fosterländsk håg ganska snart göra I dem till en verklighet. staden och Länet. Herrar Stadsfullmäktige sammanj In