honom. — Och låt oss nu tala om Gisbert. Äfven honom trycker någonting; jag har ofta märkt det oaktadt hans lugna, nästan flegmatiska karaktär. Men denna slegma, som han visar, är icke hans natur. Den förekommer mig konstlad för att derunder dölja ett inre lidande, ty han tillhör de menniskor, som ej vilja blifva bemärkta, — hvilka finna sia största lycka i sitt inre lif. De måste visserligen derför ega en viss flegma, för att lugnt och harmoniskt kunna gestalta detta inre lif. Deras flegma liknar ett pansar, som skyddar dem från det yttres inverkan. — Jag tror, sade Mahlberg, — att du bedömer vår vän riktigt. En hemlig sorg trycker honom verkligen. Jag ir ej berättigad att yppa den för dig; det är hans, och icke min hemlighet. Haus olycka har någon likhet med min, ehuru den är något helt annat, och äfven han förmår ej undandraga sig den. De hade nu uppnått utvärdshuset, som var deras mål. De hade farit omkring IIainbergerhöjden och derefter hållit sig i skogen, som på andra sidan om berget sträcker sig djupt in i landet; derefter hade de vikit af in i en smal klyfta, vid hvars andra sida värdshuset låg framför dem, tätt invid skogsbrynet. Det var ett enstaka hus. Utefter facaden sträckte sig vinrefvor på båda sidor om förstugudörren. Till höger låg ett stall, till venster en sal med höga fönster, synbarligen en danslokal för söndagsgäster. Huset låg der helt tyst och ensligt. Denna stillhet föreföll de båda vännerna nästan onaturli TN borde redan för 42 rd