Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1867, sida 3

Blandade ämnen. Råd angående djurs behandling. Härp behandling är ganska skadlig för djur. Det är den som gör, att de blifva så usla och svaga, sastän de erhålla tillräcklig föda. De djur, som vildsint behandlas, blifva derigenom ständigt oroade, hvarföre de dåligt smälta maten, magra af och blifva sjuka. Alla, som fodra djur, veta, att då djuren tycka om sin skötare, så att de med förnöjelse mottaga vård och foder, blifva de lättare feta, än de, som nästan halfvilda med misstroende se karlen eller qvinnan närma sig, som ger dem födan. Då djuren behandlas mildt, äro de lifliga, eldiga, läraktiga, arbeta lätt och använda sin styrka på ett regelbundet sätt. De äro ihärdiga och kunna göra mycket arbete, utan att tröttna eller möda sig öfver måttan. Den egare, som förstår sitt bästa, inskränker sig ej endast till att undvika djurens kroppsliga lidanden såsom stryk och svält. Fan låter dem ej heller erfara det som är störande och vidrigt, såsom vrede, rädsla och oro, hvilket allt förderfvar hjernans förrättningar, fördröjer matsmältningen och åstadkommer att hjertat och lungorna besväras samt kan föranleda kramp, ja till och med lifvets förlust. Af alla sinnesrörelser är sorgen den, som mest och oftast skadar våra djur. Derföre bör man så mycket som möjligt undvika att skilja. dem åt, som äro vana att lefva och arbeta tillsammans. Skilsmessa åstadkommer olika verkningar, allt efter olika djurs beskaffenhet, ibland stor oro, matlustens upphörande, mjölkens förminskning, magerhet och trånsjuka. (Smål.-Post.) -Urtjufva. Då ett mål angående stulna ur handlades vid Engelholms rådstufvurätt, och aktor begärde, att den tilltalade måtte dömas skyldig pgöra sig urtjufva med sjelf sins ed-, frågade en åhörare någon, hvad ordet ,urtjufva hade för betydelse, och fick till svar: att saken rörde tillgrepp af ur, alltså måste svaranden ju göra sig urtjufva; men om den anklagade varit tilltalad för stöld af något annat, t. ex. hö, hade åklagaren naturligtvis yrkat att svaranden måtte göra sig hötjufva med sjelf sins ed. Ovanligt cödssätt. Ilti Holmfirth i England roade sig för ett par veckor sedan en ung man med att kasta on penny i luften och fånga densamma i munnen, hvarvid det lilla myntet genom ovarsamhet kom in i svalget och, oaktadt tillkommen läkarehjelp, ej åter kunde fås upp, utan gled ned i magen. Den unge mannen glömde efteråt nästan alldeles den skenbart ovigtiga händelsen, då han för några dagar sedan plötsligt klagade öfver häftiga magplågor. Läkaren kunde ej hjelpa honom, och morgonen derpå afled den olycklige under svåra plågor. Huruvida kopparmyntet föranledt döden på mekaniskt eller kemiskt sätt (genom ergbildning), är ännu ej utrönt; det sednare synes dock vara sannolikast. i I.Idsvåda å en teater. Den 1 dennes nedbrann teatern i Tiver (Ryssland). Medan just en scen ur folklifvet upptördes, störtade plötsligt några karlar med ängsliga miner in på scenen, under ropet: Eld! eld! Vi bli innebrända! Många bland askädarne ansågo dessa karlar för aktörer och applåderade lifligt deras naturliga spel. Men deras illusion blet snart förstörd, då en stark rök visade sig och straxt derpå gasen samt tillochmed ljusen på notställarne i orkestern slocknade. Tuhliken hade knappt hunnit ut på gatan, innan elden genombröt trätaket, och inom några ögonblick stod hela det stora husets äfra våning i lägor. Om hass-skälens lefnadssätt. Engelka ssjökaptenen Musgravo, som efter ett skeppsbcott hölls i ilora månaders fångenskap å östra kusten af Aucklandsöarne, hade derunder tillfälle att anställa allehanda naturhistoriska iakttagelser. Han berättar derom bland annat: Under sommarmånaderna hvimla vattnet. och stränderna af skälar; under vintern försvinna de, i det de antingen begifva sig ut på djupare vatten eller draga sig undan till mera skyddade ställen. Under Jannari månad vandra honorna genom småskogen och uppför bergen, skränande på det gräsligaste sätt och så gälle, att de kunna höras på det ,, nästan otroliga afståndet af fyra och en half eller fem mil. Deras syfte synes vara att så långt som möjligt aslagsna sina kalfvar från vattnet (det enda ställe, der modren kan finna sin föda), så att de måste använda tre eller fyra dagar på hvarje half mil för att åter nedkomma dit med sina ungar. Några skäl måste finnas för detta stränga frivilliga arbote: sellständig afsöndring från deras kamrater, och isynnerhet trån hanarne, må vara en anledning, men hvarför skall ett djur, hvars hem och föda finnes i vattnet, under den första månaden af sin tillvaro vara berötvadt allt tillfälle att simma? , Mar kvade väl förmoda — säger kapten Musgvave — att dessa djur, äfven såsom unga, gerna skulle gå i vattnet, dragna dit af en bland sina naturliga instinkter, men märkvärdigt nog är det icke så. Det år blott med den största svårighet och genom en underbar utveekling af tålamod, som modern lyckas att få sin unge att för första gängen gå i vattnet, Modern tager ungen på sin rygg och simmar mycket sakta framåt på vattenytan; men det str ckarå lilla l-Aket skriker under hela tiden och nedfaller oupphörligt från sia slippriga ställning samt sprattlar då i vattnet alldeles på samma sätt som en liten pojke, som utkommit på för djupt vatten och icke kan