Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1867, sida 2

varit den tappraste bland vårt kompagnie; hans mod hade bragt honom nära sängenskap, men han hade åter befriat sig, — 0, skulle jag nödgas förbanna honom för att han räddat mitt lif? Nej, nej, du ädle, tappre man, du — — JYnglingen tystnade plötsligt. Ilans ögon stirrade mot salsdörren, och han vexlade färg. Han sprang upp, skyndade mot dörren och omsamnade en fremling, som nyss hade inträdt. — Mahlberg! utropade han; — Franz, min käre Franz, svarade den nykomne. Ynglingen snyftade krampaktigt. — Lugna dig, Franz, sade fremlingen, likt en fader till sitt barn; — hemta dig. Men det dröjde en stund, innan ynglingen förmådde beherrska sig. Derefter tog han fremlingens hand och förde honom bort till sina vänner. Der yttrade han till dem endast ordet Mahlberg. Alla de unga männen uppstego, bugade sig djupt för fremlingen och visade derigenom både att de kände och ärade honom. Fremlingen var en man i första hälften af trettiotalet. Hans ansigte hade ädla drag, men de förrådde ett djupt allvar, och det tycktes som hade detta sin grund i ett själslidande, som dock beherrskades af den kraftfulle mannens vilja. Han haltade något, men behöfde ej begagna krycka; hans vid Ligny sönderskjutna ben var sielt, men han kunde stödja sig stadigt derpå. Han träftade många krigskamrater vid bordet, och samtalet blef snart lifligt,