Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1867, sida 2

XÅkdon finnas i mängd i Göttingen för studenternas små utflygter. De funno snart ett dylikt och foro till utvärdshuset. — Hur är det med Aschen? var kaptenens första fråga under vägen. Ilan duellerar; man kunde ej säga dig det vid bordet. — Och du sekunderar inte din förre stridskamrat? Är inte ens närvarande! — Jag ersor det först vid middagsbordet, tre timmar efter hans afresa. — Och hvarför erfor du det inte förr? — Vi skola sedermera fråga Aschen, men kanske vet han det inte sjelf. Sådana der besynnerliga naturer veta minst om sig sjelsva. — Aschen är en ärans man, Franz. — Den idiaste! Bredvid er båda erkänner jag ingen tredje, och näst dig skattar jag ingen högre än honom. Han var din förtrogne, men jag var ej afundsjuk på honom, ty jag var ju nästan blott en gosse. Du talar i dag endast om honom, och jag längtar efter det ögonblick, då jag kan föra dig till honom. — Jag har vigtiga saker att säga honom, återtog kapten Mahlberg, — mycket; vigtiga. Han uttalade dessa ord nästan dystert. Derefter blickade han tyst framför sig och tycktes slutligen hafva fattat ett beslut. — Ja, Franz, sade han, — Aschen var: och är min förtrogne. Du var då ett barn, och hvad vi båda hade på hjertat var ej egnadt för barn. Du är nu, ehuru ung, dock en man, och skulle du anförtro dig åt mig, om du hade något på hjertat? — — Ja, det skulle vara ett behof för mig, Mahlberg. (Forts.)