Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1867, sida 2

Ä UTRIKES. n TYSKLAND. ? I ett telegram från Kassel meddelas, fatt tyska nationalföreningen i ett möte den 11 dennes beslutat upplösa sig. I ett förberedande möte, som egde rum i Bern i början af förra månaden, hade majoniteten efter en mycket liflig debatt beI slutat föreslå föreningens upplösning; det lär således endast utförandet af ett föregående beslut, som man nu blifvit ense om i Kassel. Tyska nationalföreningen har under de sednaste åtta åren spelat sen icke oväsendtlig roll i Tysklands poliäska utveckling. Den stiftades 1859 un? den lifliga rörelse i Europa, som ätföljde händelserna i Italien. Kort efter Villafranca-freden söranstaltade den liberale deputeraden Bennigsen i Hannover (en medlem af nordtyska parlamentet och preussiska landtdagen) ett möte af s. d. .Gotba-män i Eisenach den 17 Juni 1939. Man blef enig om att så snart som möjligt anordna ett möte af lika sinnade patrioter samt stifta en nationalförening, som borde utsträcka sig öfver hela Tyskland. Programmet fastställdes i Eisenach den 14 Augusti och lydde så: Tyskland är stadt i stor fara genom ranca-freden. För att åstadkomma ysklands enhet äro en centralregering Åoch ett tyskt parlament nödvändiga. Centralregeringen bör uppdragas åt Preussen. yFå dagar derefter uppträdde den bekante hertig Urnst af Coburg-Gotha som den sorste tyske furste, hvilken öppet bekände g till samma grundsatser. En nationalforenings-deputation, som öfverlomnade honom en adress, erhöll af honom till svar, att , både turstar och stater måste bringa osker, om det skulle blifva allvar I med Tysklands enhet och makt, och han sade sig sjelf skola helsa bildandet af ett sstort nationalparti med glädje samt understödja detta med råd och dåd. Inom kort tid vann nu nationalföreningen stor sutbredning öfver hela Tyskland, och ännu samma år hölls ett nytt konstituerande möte i Frankfurt, der man valde en permanent komitt, som skulle sköta föreningens angelägenheter. Då staden Frankfurt, som förbundsdagens gamla rätt, vägsrade att hysa det temligen demokratiska utskottet, dyttades det till Gotha (samt sednare till Coburg), och nu organiserades filialatdelningar deraf öfver hela Tyskland. Nationalföreningens egentliga blomstringstid var under åren 1860—1862, då regentombytet i Preussen väckt nya förhoppningar i politiskt och nationelt afseende. På en generalförsamling i Heidelberg den 21 Augusti 1861 räknade man redan 15,227 medlemmar, hvaraf emellerstid nära hälften — 7,493 — var preusssare. Förhållandet mellan de syätyska och nordtyska medlemmarne af föreningen var som 2:13. I Oktober 1862 hade medlemmarnes antal stigit till omkring 125,000. Föreningen utvecklade sin hufsvudsakliga verksamhet i en rastlös agitastion, för Preussens supromati, genom en mängd solkmöten, utgifvande af folkskrifser, en ständig agitation i pressen, o. s. v. I Frankfurt, Stuttgart och Heidelberg hade nationalföreningen sina ifriga anhän(sare, ätvensom i Bremen, Hamburg och Kiel, men dess egentliga kärna var likväl si Preussen. Vid ett stort möte i Berlin 11860 törklarade en af hulvudledarno, att I.1 Tyskland tusenden otåligt längta efter ett anfall från Frankrikes sida, enär detta skulle verka som ett trollmedel mot tysharnes inre splittring. Vid ett scdnare möte i Heidelberg antogs en resolution! om, att ,,ledningen af Tysklands krigsmakt och utrikes politik borde läggas i en jhand . Man skulle efter allt detta väl kunnat hafva anledning att tro, det de! preussiska statsmännen efter yttersta förmåga skulle hafva understödt en för Preussens intressen så verksam propaganda. Men detta skedde blott till en viss grad! och egentligen endast så länge den halfliberala och doktrinära ministören Schleinilz-Auerswald var vid rodret. Då Bismarck i slutet af år 1862 öfvertog statsstyrelsen, var en brytning med nationalföreningen oundgänglig, trots en viss gemensamhet i mål; ty nationalföreningens program gick ut på Preussens underordnande under de allmänna tyska intressena samt uppgifvandet af den preussiska,stormaktspolitiken, hvaremot Pismarck och konung Wilhelm redan då hade sina blickar riktade på Tysklands upptagande i Preussen. Nationalföreningens egentliga tanke var återupplifvandet af den frank furtska riksförfattningen af år 1848; detta ändamål fasthöll en del af medlemmarne ännu på generalförsamlingen i slutet af år 1866, och detta trots Preussens asgörande seger öfver alla sina motståndare il Tyskland. Denna oenighet i nationalsöreningens inre, och framför allt den om-. ständigheten, att den tyska enhetsfrågan . nu var så godt som faktiskt afgjord, samt.. att dess ytterligare verkliggörande var lagdt i Preussens hand, har mest bidragit till nationalföreningens upplösning. Fräån s 1860 till 1863 agiterade föreningen spe-. cielt i tvenne riktningar: mot Danmårk! och Kur-Hessen. Redan 1860 uppmana! des till ett riktigt korståg mot Danmark.. Samtidigt härmed utfärdades ett i hög-: trafpande ordalag hållet upprop, för ini 1 1 I samlande af bidrag till en tysk flotta under Preussens ledning. Vid mötet i Eisenach 1861 resolverade nationalföreningen, att ,en förbundsexekution mot Danmark li hade blifvit en nödvändighet, enär Tyskland skulle förlora all aktning i utlandet,. om det vek tillbaka för det lilla Dan-mark, isynnerhet då den slesvigholsteinska frågan var den enda angelägenhet, i hvilken alla tyska partier vore eniga, och tilika af den beskaffenhet, att Preussen här hade det bästa tillfälle att bevisa sitt berättigande att kalla sig Tysklands svird.Vi behöfva icke här upprepa hvartill alla lessa agitationer ledde i afseende på Slesvigholstein. Det var slaget vid Sadowa, d som blef afgörande för nationalföreningen, ikasom för alla politiska partigrupperinsar i Tyskland. Denna förening var nu ifven utan något egenfjiaf ändamål A — — — — — D — — p