2 7 såela skatterna genom beskattningar af olika slag. äfven för obestämda tillökningar, af hvilket slag dessa i öfrigt än må vara. Då det nu är fråga om en förhöjning i den direkta skatten af 2 till 3 å 4 gånger dess belopp, lärer det vara ögonskenligt nog att för fyllande af behof, som fordra sådane bidrag, jemväl andra beskattningsgrunder böra tillämpas. Likasom i fråga såväl om jordbruket, näringarne och handeln, som ock om de allmänna behofven, samt sättet och medlen att fylla dem, ställningen i den civiliserade verldens olika länder är mera likartad, än den under någon föregående tidpunkt torde hafva varit; så förekommer särskildt enahanda öfverensstämmelse i de särskildta länderna beträffande kommunernas behof och kommunalbeskattningen. Det har blifvit ett allmänt sträfvande inom kommunerna att tillegna sig nutidens förbättrade anstalter för kommunikationernas lättande genom goda gator och andra för ändamålet tjenliga åtgärder för sundheten, och sjukvården; för repligheten och prydligheter; för de sattiges underhåll och för det unga slägtets uppfostran. Öfverallt har en ökad beskattning, oftast föranledd jemväl af skuldsättning, blifvit erforderlig; och i de flesta fall bar den vuxit utöfver kommunens direkta statsbidrag, samt sålunda medfört större börda än detta. Der, såsom i vårt land, kommunen för en hufvudsaklig del af sin beskattning endast haft att tillämpa de för direkta statsbidrag bestämda grunder, hafva olägenheterna visat sig störst. Bland de många olika meningar, som framträdt rörande bästa sättet att afhjelpa missförhållandet, har ingen synts vara mera grundad, än den, som haft till syfte att åt kommunerna vindicera den rätt, som tillkommer staten, att föroch att således borttaga den olikhet, som nu förefinnes mellan statens och kommunens beskattningssrätt. Enligt denna mening skulle kommunen medsifras att beskatta särskildt fastighet, serskildt rörelse och vissa näringsgrenar, samt att fördela det öfriga erforderliga beloppet icke ovilkorligen efter allmän beräkning af inkomst, utan jemväl med tillämpning af grunderna för hvad som vanigen förstås under namnet progressiv beskattning. Det är på denna rättighet, som kommunerna synas böra göra anspråk. Vid tillämpningen torde bland annat böra iakttagas, att fördelningen lemnas åt särskilde taxeringsmän med uppdrag att tillse det ingen betungas utöfver förmåga och att i öfrigt med varsamhet använda den progressiva beskattningen. Huruvida och huruvidt denna mening omfattas med ett allmännare samtycke, kan jag icke bedöma, men tror, att de invändningar, som deremot vanligen göras, icke förtjena serdeles afseende. Dessa invändningar äro: att staten icke kan åtnjuta sin fulla rätt genom taxering inom kommunerna, om icke dessas egna intressen vid taxeringarne äro verksamma; att en särskild komita för fördelningen af kommunalskatten är en onödig och besvärlig inrättning; att den direkta skatten i allmänhet är att föredraga framför de indirekta bidragen, hvilka i de flesta fall måste drabba den större konsumtionen och således arbetarne; samt att en lika beskattningsgrund bör vara gällande inom alla de särskilda kommunerna. För att icke lemna någon af dessa invändningar utan svar, inskränker jag mig att i korthet erinra: att den kontroll, staten kan vinna genom enahanda beskattningssätt för staten och kommunen, så mycket mindre kan vara af den vigt för I staten, att rättvisa och klokhet måste derför åsidosättas, som staten icke saknar medel att under alla förhållanden försäkra sig om den nödiga inkomsten, och kontrollen i allt fall icke kan blifva betryggande för likheten mellan landets samtlige skattdragande; att alla taxeringsförrättningar äro besvärliga och obehagliga, men lättare i mån som de hafva i sin makt att kunna åstadkomma större ättvisa; att så länge de allmänna behofven kräfva å stora skatter som nu, och så länge kroppsarbetets andel i lönen är så fördelad, som näringarnes nuvarande ställning medfor, den direkta beskattningen efter inkomst svårligen kan förenas med den allmänna välfärden; samt att likheten i beskattningsgrunderna inom de särskilda kommunerna synes vara en orimlig fordran, då likheten ;i skyldigheter för de särskilda kommunerna icke kan bibehållas, men att likhet i frihet bör finnas och att alltså de inskränkningar, som denna frihet kan böra vara underkastad i den allmänna rörelsens intressen, måste vara lika för alla. Vidkommande rösträtten inom kommunen kan jag icke finna annat, än att den, som i likhet med mig antager, det den enskilde eger större skyldigheter till kommunen, än till staten, också bör medgifva olika rösträtt inom kommunen lämpad efter beskattningen. Det må noga ihågkommas, att du kominunala sjelfstyrelsen icke får suppträda lagstiftande inom området för de menskliga, personliga och allmänt medborgerliga rättigheterna. — Den måste i allmänhet inskränka sig till bestämmande af beloppet för skattebidragen och af deras användning, och sålunda begränsad kan den icke med rättvisa öfverflyttas från dem, som betala i progressivt förhållande, till den I större massan, hvilken under en lika röstfördelning skulle blifva herrar öfver de förres tillgånar, utan att betala lika i mån af sina inkomster. m deremot bevillningen fortfarande skall tjena till grund för kommunalbeskattningen, så medgifver jag att rösträtten icke bör vara och sannolikt icke länge kan förblifva olika. I förhoppning, att beskattningssättet skall blifva förändradt, kan jag dock för närvarande eftersträfva endast en sådan modifikation af rösträtten, som kan vinna ett allmännare bifall. Någon annan grvnd än billigheten kan för en dylik modifikation icke framställas, och dot är i sådane fall, som lagstiftningen företrädesvis bör söka sin ledning i hvad, som af den allmänna meningen omfattas. Möjligen bör till denna modifikation komma en annan anordning beträffande valen af kommunens tjenstemän, hvilka val synas böra bero af det mest allmänna förtroende. Hvad beträffar den omständighet, att förändring af rösträtten inom kommunen medför inflytelse på representationens sammansättning, så inser en hvar, att en sådan förändring icke gerna kan dröja de åtta år, som återstå intill dess nya val till första kammaren allmänt komma att ega rum, och saken synes derför böra komma till afgörande dess förr ju heldre. Innehållet af mötets resolutioner, så vidt dessa icke angå beskattningen och rösträtten, föranleder icke till något utlåtande nu å min sida, enär jag icke varit i tillfälle att erfara hvad som blifvit anfördt, rörande de olägenheter, hvaröfver klagan föres; och anser jag mig således endast böra förklara, det jag är beredd att egna all skyldig uppmärksamhet åt de meddelanden, som i dessa hänseenden kunna komma mig till handa. Stockholm den 4 November 1567. A. W. Björck. Stockholm. Ordensutnämningar. II. M:t konungen af Preussen har tilldelat nedannämnda svenska officerare och embetsmän följande ordnar, nemligen: H. M:t konungens adjutanter generalmajoren, öfverståthållaren m. m. sriherre Bildt och generalmajoren m. m. grefve Lagerberg Röda Örns-ordens första klass; H. M:t konungens adjutant major Nordlander och H. M:t drottnin—— — — —— rr — — —-— J —— — —— U—-— — S f 1 t