Blandade ämnen. En misslyckad himmelsfärd. I ett ryskt blad berättas: På ett mejeri i närheten af köpingen Golubinskaja lefver en gammaltroende, eller starovertz, kosacken Sylvester Konstantinoff, som der i trakten är känd icke allenast såsom den skickligaste föresångare, utan äfven såsom predikant och belig. I början brukade han endast på ett tvetydigt sätt förespå regn och snö, men slutligen fattade han mod och förklarade, att Gud fattat ett så stort tycke för honom, att han befallt honom, att lifslefvande fara upp till himlen. Knappt hade ryktet utbasunat detta, så kommo de vidskeplige starovertzerne i skaror till sin profet, och enhvar begärde, att han skulle tända för honom ett ljus inför Guds thron. Den ene lade vid ljuset en tiokopek, en annan en rubel, en tredje två, en åter linnelärft — allt, hvad enhvar kunde gifva. Då en tid hade förgått och mången hade åt undergöraren uppoffrat sina sista rubler eller kopeker, utan att någon himlafärd blef af, började man envist fordra att han skulle flyga. Den helige fann nu, att han måste flyga. Då han kände sin oförmåga, att utan vidare höja sig i luften, berättade han, att Gud befallt honom, att döda en örn och binda dess vingar vid sina skuldror. I sjelfva verket visade han äfven kort derpå ett par örnvingar, som han föregaf sig hafva tagit från en örn, hvilken Gud sjelf anvisat honom. Sednare uppenbarades det, att han hade köpt vingarne af en annan kossack. Omsider blef den helige tvungen, att bestämma tiden för sin himlafärd. En helgdag blef dertill utsedd, på hvilken Konstantinoff sjelf med all ifver förråttade gudstjensten i det allmänna bönkapellet. IIan fästade derpå vingarne så starkt som möjligt vid sina skuldror och klättrade upp till bönkapellets tak. Alla hade sina blickar fästade på honom och afvaktade underverket. Enhvar ropade: ,,Glöm ej ljuset, ställ det på sin plats deruppe! Den helige satte vingarne i ordning, drog på hvarje fjäder, slog derefter med armarne, höjde först ena foten, sedan den andra, stampade, sprang, tills han störtade ned från taket, görande derunder tvenne kullerbyttor i luften, och låg slutligen sanslös på marken. Alla trodde, att det var ett skämt eller att han icke ännu ville skiljas från dem. Man ropade åt honom, men man fick intet ljud ur honom och måste slutligen föra honom hem. För att rättfärdiga sig sade den sluge helige, sedan han qvicknat till, att han hade misstagit sig och med oriktig fot beträdt molnen. Han har för längesedan blifvit återställd från sitt fall och bereder sig till sin andra himlafärd.