Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1867, sida 2

sitt tvungna soldatlif. Ni kan ej tro hvac den stackars hustrun har utstått unde de sednare åren, men slutligen bistod er yngre broder henne. Förlidet år utskref äfven han som landtvärn och måste mar schera till Frankrike. Hennes enda trös var Bernhard. — Och, sade domherrn, — sedan de beröfvat henne stödet, ta de nu äfven trösten. Det är den gamla historien! — De hade nu uppnått dalen, i hvilker godset Ovelgönne var beläget, och de hade redan tillryggalagt ett godt stycke då kusken vände sig om till dem. Han va en klok, ung gosse. — Mamsell, sade han, — det ser besynnerligt ut i qväll här i dalen, Ja har redan ett par gånger sett karlar bland buskarne, och de gömde sig, då vagner for förbi. De tyckas stå på lur, och nyss såg jag tydligt en karl, som hade gevär Karolina förskräcktes. . — Gränsvaktarne, sade hon. — Bernhards förföljare! Men hit kommer han väl ej till den öppna dalen! Men plötsligt föll henne något in. — Men kanske han inte ännu hunnit hit. Vi kunde invänta honom; jag måste det! — Christopher, stanna, sade hon till kusken. — Hvad ämnar du göra? frågade domherrn. — Onkel Florens, jag har en bön till dig. Jag går tillbaka med Christopher; vill du emellertid vara så god och hålla hästen? — Karolina, hvad tänker du på? — Jag måste det, onkel Florens.