Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1867, sida 2

Karolina kände att någon spratt till bredvid henne; det var fru Mahler. Domherrn fortfor: — Mannen har en så ståtlig figur och ett så artigt väsen, men han misshagade mig likväl, utan att jag visste hvarför. Då sade skänkjungfrun det med ett par ord: mannens falska ansigte och den elaka triumfen deruti. Ja, ja, der han visar sig bringar han ej lycka. Fru Mahler hade dragit sig undan i vagnshörnet, så att Karolina ej skulle märka huru hon darrade. Karolina sökte att gifva samtalet en annan vändning; — kanske med afsigt. — Den arme Bernhard, sade hon, — bara ingen olycka händer honom. Domherrn frågade hvad det var med honom, och Karolina berättade det. Han frågade vidare efter gossens familj. — De äro mycket fattiga, fortfor Karolina. Mannen var förr en bland de mera välmående bönderna i Niederhelmern. Han hade gift sig tidigt. Då blefvo vi preussare år 1803, och Preussen behöfrer alltid mycket soldater — — — Snarare obehöfliga, invände domherrn. Karolina fortfor: — Det första, som inträffade efter besittningstagandet, var en soldatutskrifning, och äfven bonden Henke måste lemna hustru och barn: Hustrun kunde ej sköta gården som sig borde, dertill kommo de dryga preussiska skatterna, och gårdsbruket gick tillbaka. Efter tre år återkom mannen, men denna återkomst var hustruns olycka. Mannen var drucken och har sedan den dagen ej varit nykter, ty han hade blifvit fullkomligt förvildad under