Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1867, sida 2

sina armar omkring honom. Han var betäckt af blod, som strömmade ur hans sårade axel, och hans ansigte var dödsblekt. — Mamsell! hviskade han. Derefter hade han sjunkit tillsammans, hans ögon slötos, och Karolina tycktes bära ett lik. — Ha de jagat dig till döds, arma barn? sade hon, medan hon bar honom till vagnen. De båda förföljande gränsjägarne hade kommit fram och ville hindra henne, men domherrn trädde dem till mötes. — Våga ej hindra henne! ropade han stolt och befallande, hvarvid hans ögon tycktes flamma. De båda tullkarlarne stannade förlägna, men de erhöllo hjelp. På ett afstånd af omkring hundra steg stannade en annan vagn, och derifrån framskyndade flera personer. En stor, ståtlig gestalt visade sig i spetsen för dem. — Hvad föregår här? frågade han förnämt. — Herr regeringsråd, rapporterade gränsjägarne, — vi förföljde en smugglare. Man ryckte honom ifrån oss och förde honom till den der vagnen, och man vägrar att lemna ut honom. — Hvem vågar sätta sig emot konungens embetsmän? sade regeringsrådet strängt, i det han gick fram till Karolinas vagn. Karolina, biträdd af fru Mahler, hade lagt gossen på vagusdynorna. (Forts.)