Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1867, sida 2

e-Nej, Karolina, det måste du inte. Jag går med Christopher, som känner vägarne i berget bättre än jag. Stig af, Christopher, och du, Karolina, far hem. Jag kommer efter till fots, ty vi ha inte långt qvar fram till Ovelgönne. Karolina ville göra invändningar, men det gestaltade sig annorlunda än de hade beräknat. Kusken ämnade just stiga ned, då man plötsligt hörde en gevärssalva och derefter enstaka skott. — Det är försent! ropade Karolina. — Uetsjagten har börjat, sade domherrn. Så var förhållandet, och den fortsattes äfven. Skotten hade lossats längre fram i dalen, bort mot Ovelgönne, men åt sidan der en sidoklyfta sträckte sig ut från dalen. Förbi vagnen sprungo menniskor åt detta håll; de buro gevär, det var tydligen gränsvaktare. — Följ efter dem! ropade Karolina till sin kusk. Vagnen flög framåt, medan enskildta skott hördes från sidan. Från buskarne på den ena sidan om vägen framrusade en person, förföljd af några andra. — Hjelp! pustade den flyende, likasom dödsångest. — Bernhard! Bernhard! utbrast Karoina, i det hon hoppade ned från vagnen och skyndade emot gossen. — Här, Bernhard, hitåt, ropade hon. Förföljarne voro knappt tio steg ifrån honom, men Karolina uppnådde honom före dem. Han vacklade, då hon slog