Domherrn.) Historisk roman af J. H. Te m m e. (Öfvorsättning af Sigfrid Nyberg.) Regeringsrådet stannade ett ögonblick i förstugan. Han lät sin stränga blick sväfva öfver sina underlydande; det var en tjenstenlig blick. Mindre strängt sade han: — Jag hoppas, nej, jag är öfvertygad att hvar och en af er skall göra sin pligt i natt. Med dessa ord lemnade han förstugan och gick till sin vagn. Alla följde honom. Öfverinspektoren hjelpte honom upp i vagnen och inbjöds att taga plats derstädes. Vagnen for hastigt sin väg, och de öfriga följde efter till häst och till fots. Domherrn hade tyst åsett allt detta, och då han vände sig om stod skänkjungfrun framför honom. Hon visade en ovanlig oro. — Hvad fattas er, mitt barn? frågade domherrn henne. -De förorsaka cen stor olycka i natt, sade hon. — Ja, sade domherrn, lycka föra de aldrig med sig. Besynnerligt med våra stater! Till skydd för menniskorna, de så kallade undersåtarne, hafva de så många ) Forts. fr. n:o 261.