Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1867, sida 2

Då flydde äfven Bernhard, innan den andra salvan lossades. Men han följde ej de andra, utan tog af åt sidan. Det hjelpte likväl ej den stackars gossen, ty någon hade hört hans steg. — Här springer någon åt höger. Två man efter honom! kommenderades det. Gossen hörde huru två man förföljde honom; de öfriga ilade efter de flyende bärarne. Han ilade framåt mellan träden, men det bjelpte ej. Förföljarne hade åter laddat, och två skott lossades nästan samtidigt bakom honom. Den ena kulan hörde han hvina förbi sig bland bladen. Den andra hörde han ej, men han kände en plötslig stöt i den ena axeln, och derefter en häftig smärta; derefter strömmade något varmt utefter hans arm och rygg. Det var hans unga, varma blod, men han hade ännu kraft att fly vidare. Han kunde ej längre komma uppför berget, och han störtade utför sluttningen. Förföljarne voro bakom honom, oech han hörde huru de under springandet åter laddade sina gevär. Smärtan i hans axel blef häftigare, och hans krafter aftogo. — De skola skjuta på mig en gång till? De skola föra mitt lik hem till mamma. Henriette sade så, och äfven mamsellen! Stackars mamma! På sig sjelf tänkte ej den raske gossen. — Om jag låter dem ta mig? frågade han sig sjelf. — Kulan i axeln är väl inte så farlig. Men att komma till tukthuset som en tjuf, en mördare, heldre — — Heldre döden, ville han säga, men