Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1867, sida 2

— Jagj har inte märkt något. De äro ytterst försigtiga, och desto större ångest känner jag för dig. — Frukta ingenting, du kära, goda Jettchen! — Och dervid aflägsnade gossen sig. Han hade yttrat dessa ord med ett uttryck, som hade han plötsligt blifvit bekymrad. Emellertid dolde han detta för judarne, då han åter hade uppnått boden. — ÄÅro ni färdiga? — Ja. — Framåt då, och följ mig! Han satte sig i rörelse, och alla de, som voro inne i kolboden, följde honom. Tätt bakom honom gick Bendix, derofter följde bärarne, hvilka gingo i en rad efter hvarandra. Levi och Konrad Maurer voro de sista. Alla bärarne voro försedda med stora knölpåkar, hvilka tjenade dem både till vapen och stöd under marschen. Konrad Maurer, som ej bar någon börda, var äfven utrustad med en dylik påk. Judarne voro troligen försedda med andra vapen; de hade ej påkar, och Levi hade redan talat om en knif. Bernhard var både utan vapen och packning; han var lätt som en fogel. i Sålunda gick han, åtföljd af de öfriga, ut ur den lilla klyftan och tog vägen mot ett af de skogbeväxta berg, af hvilka dälden vid Dahlheimersågen var bildad; detta berg sträckte sig från Diemel in åt landet. Ingen stig eller väg kunde der upptäckas. Midt på berget vek gossen af åt höger och förde truppen uterter bergsluttningen. Efter en halftimma gjorde han halt.