Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1867, sida 2

— Får jag mina pengar nu genast? Schlom Bendix besinnade sig, men Levi svarade: — För att ge dig af med pengarne, pojke. Nej, pass. Då vi äro på ort och ställe, har du uppfyllt ditt kontrakt, och vi skola också hålla vårt. . Schlom Bendix var af en annan åsigt. — Om du vill, gosse, kan du genast få din betalning, — trettio thaler. Den försigtige judens beredvillighet tycktes hafva väckt en annan tanke hos gossen. — Sedermera, Schlom Bendix, som Aron Levi säger. Två thaler för hvarje man! Så lyder vårt kontrakt. — Den spetsbofven! ropade Bendix till sin kompagnon. De återvände in i kolboden. — Alla färdiga! ropade Bendix. Man hörde en mängd personer uppresa sig och belasta hvarandra samt sig sjelfva med säckar, balar och kistor. — Dröj ett ögonblick, sade gossen — Jag måste se hvad de ha för sig i värdshuset. Han lemnade klyftan och smög sig fram till värdshuset, der han hörde klangen af glas och talrikar i skänkrummet. Han vågade sig ända fram till husdörren, der han varseblef skänkjungfrun. — Jettchen! ropade han sakta. Hon gick ut till honom. — Hvad göra tullkarlarne? — De sitta till bords. — Har du inte hört något? — Ingenting. De tala ej ett ord om tjensten. — Vet du inte om de ha ställt ut vakter här i grannskapet?