Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1867, sida 3

Bref från Norrbotten. Till Dagl. Alleh:a skrifves från Luleå d. 21 Oktober: , Välgörenheten har öfvergått till häntörelse. Den nordligaste delen af vårt land och dess befolknings räddning från hungersnöd hafva blifvit en fråga för hela fäderneslandet. Huru djupt bör det icke gå oss till sinnes att erfara, hvilka stora dimensioner omtanken om Norrland. för närvarande antagit, och huru böricke tacksamheten fylla värt hjerta med de allvarligaste föresatser, de varmaste känslor, de lifligaste välönskningar, de heligaste minnen! Denna storsinnade välgörenhet är nästan tryckande. Den åligger oss pligter, som måhända blifva svåra att fullgöra, men den manar oss att göra vårt bästa. På annat, på bättre sätt kunna vi icke visa vår tacksamhet och återgälda vår stora skuld än genom att göra oss värdiga ljelparnes förtroende. Söderns folk kan också vara öfveriygadt om, att mången här uppe är genomträngd af en sådan anda och skall söka vidga kretsen för dess inllytande. För den, som kände saran och som uppfattade hela vidden deraf, föreföllo de dagar, hvilka förflöto, innan något af de för kronans räkning befraktade fartygen hitkom, såsom det qväfvande lugnet före stormen. Det var liksom en domning, en förlamning i tanke och handling. Med kännedom af den hastiga öfvergång till vinter, som så ofta inträflar härstädes, sväfvade man i fruktan, att ett par nätters köld skulle omöjliggöra tillträde för fartygen och sålunda genom en svårare transport i ännu högre grad stegra priset på varan, som, tyvärr, 1 lyckligaste fall blir dyr nog ändå för de utblottade. Med denna farhåga lifligt i tankarne, hvilken lättnad, då slutligen ångsartyget Chapman inlöpte! Man var färdig att fälla glädjetårar. Det låg poesi i situationen. Brefskrifvaren omtalar härefter, att vederbörande gatt ganska hufvudlöst tillväga vid lossande af Chapmans last, hvaraf nägra hundra mattor mjöl fått ligga i pråm, utan betäckning, utsatt för regn. Brefskrifvaren slutar med följande ord: , Skulle regeringen gått tillväga med likartad sömnaktighet, kunde möjligen vid det här laget kontraktet om spanmålsleveranser i det närmaste vara färdigt till under tecknande. Men lyckligtvis har regeringer insett hela betydelsen af sin uppgift ock vetat att handla med eftertryck. Torde hända skall den inom kort äfven inse — om den icke redan gjort det — att det fö: deras egen skull lika väl som för ett viss läns är af nöden, att den, som i först hand skall gå dess ärenden, besitter så dana egenskaper, att de kuuna blifva ct uttryck, äfven vid ett lins administration al regeringens egen kraft, högsinthet oci duglighet. Tidpankten är kritisk. Vi haf