Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1867, sida 2

— Onkel, sluta då! utropade Gisberina. IIon darrade och hade blifvit lika så blek som qvinnorna på heden. — Ah, sade domherrn ännu en gång. Han borde ej hafva yttrat detta. Gisbertina sprang häftigt upp och gick ett par gånger fram och tillbaka. Derefter återvände hon långsamt till domherrn. — Onkel Florens, dricker man sitt eftermiddagskaffe tillsammans här? — Ja, i societetshuset. — Följer du mig dit? Onkel Steinau dricker sitt kaffe ensam. Domderrn följde henne till societetshusct. — Och Gisbert? frågade han under vägen. — Vi få tillfälle att tala om honom, — längre fram. Vid societetshuset sutto grupper af badsällskapet under de lummiga träden vid enskildta bord. Domherrn förde sin niece till några af sina bekanta. Det var samma sällskap, som hon skizzerat vid middagsbordet, och af hvilket hon redan var känd. Äfven grefve Westernitz var der, den bleke husarlöjtnanten, hvilken såg så nätt ut i sin uniform, och som kunde hosta så intressant. Hans ansigte klarnade, då han varseblef den vackra fröken, och han skyadade emot henne. — Hvad ni gör oss lyckliga, min nådiga fröken! utropade han. — Inberäknar ni er sjelf äfven, herr grefve? IILilken fråga! och han kysste hennes hand.