Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1867, sida 2

Derester återr generalen. — Du deltar väl i vår utfärd, dyre onkel? frågade hon generalen. — Ja, om du tycker så, Gisbertina. Dermed var saken afgjord. Grefve Westernitz hade ordnat allt förträflligt. Det var så angenämt i dalen vid sågen, så skuggrikt, stilla och hemlighetsfullt, och ekot från bergen upprepade så muntert det högljudda skämtet och skrattet. Man hade äfven skaffat musik, och den fina gröna gräsplanen, mellan de doftande lindarne och de gula pilarne vid den brusande Diemels strand, var en danssal så inbjudande, att konsten knappt kunnat göra den mera tilldragande. Fröken Gisbertina var aftonens drottning, och grefve Westernitz var hennes tillbedjare. Grefven kände sig så lycklig. Midt under dansen stannade Gisbertina plötsligt, antog ett uttryck af missbelåtenhet, gick ifrån de dansande och satte sig under en lind. Grefven, hennes kavaljer, följde henne. — Mår ni illa, min nådiga fröken? — Nej. — Ni har kanske tråkigt? — Ja. — Hvarigenom kan man förströ er? — Genom att ni lemnar mig ensam. — Har jag olyckligtvis råkat misshaga er? — Nej. Men jag önskar endast att vara ensam. Och för att blifva det, steg hon upp, sick utefter floden, bortom den gamla sågen, der hon satte sig på en gammal pilstam, hvars rötter stodo i vattnet. Der blickade hon ned i det skummande vattnet. vände Gisbertina in till