Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1867, sida 2

sig hos gencralen att han ej kunde deltaga i hans middag; han måste äta tidigt, emedan han hade ett besök att aflägga i bergstrakten. — lasserar du kanske förbi Dahlheimersågen, onkel Florens? frågade Gisbertina honom dervid. Han betraktade henne förvånad, nästan förlägen. Kände hon kanske till hans hemligheter? — Ja, svarade han. — Då kunde du göra mig en tjenst. Vi företaga en utfärd dit i afton, och kanske de ej äro förberedda der på ett större sällskap. Vill du vara så god och bereda dem på vår ankomst? — I dag? utbrast domherrn. — Hvarför inte? Vi vilja dansa. — Ah, du och grefve Westernitz? — Ja. Domherrn sade ingenting vidare. Gencralen var tillstädes, och i hans närvaro ville han måhända ej göra niecen någon förebråelke. Ian aflägsnade sig, men Gisbertina följde honom ut i trädgården. — Vi ha vackert väder till vår utfärd, onkel Florens, sade hon der. Domherrn stannade. — Har du följt mig endast för att säga mig detta? — Det är möjligt. — Men det är inte så. Ditt samvete har skickat dig efter mig. — Känner du mitt samvete så noga? — Ja. Och jag vill säga dig ännu mera derom. För att döfva det, vill du dansa derborta i dag. — Bäste onkel Florens, du måste anse mig eller mitt samvete särdeles ordinärt.