Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1867, sida 3

Blandade ämnen. En elgjagt i Norge. I Ringeriges Ugeblad för den 17 Oktober läses: Elgen är, som bekant, ett mycket fredligt djur, som vanligen låter skjuta och slagta sig utan att göra motstånd, men undantag finnas dock, och vi skola berätta hvad som nyligen tilldrog sig på gården Skolleruds utmark. Egaren, som hade skäl att tro, det på hans vidsträckta egor en eller annan elg uppehöll sig, önskade gerna att få sig ett sådant djur, och då den 7 dennes snö hade fallit, så att tillfälle erbjöd sig att taga elgen på spårsnö, lofvade han 2 af sina torpare, Nils Pedersen Venterud och Kristian Pedersen Lökkemoen, 5 spd. om de ville begifva sig på elgjagt och skjuta en elg åt honom. Torparne, som begge befattat sig med ,jagtaffärer, voro gerna med om en treslig elgjagt och om den utlofvade belöningen. De begåfvo sig således på väg, försedda med gevär. Lyckan var gynnande, de fingo snart se friska spår af det slags djur de sökte, och då spåren i den nyfallna snön stodo klara, kunde det ej slå fel att de icke skulle få fatt på djuret. Glada gingo de på spåret, och då de gått omkring 21 mil från gården, fingo de se djuret, en stor elgoxe. Det stora djuret gjorde dem något handfallna, men Nils Venterud lät ej förblufka sig: han lägger an och skjuter djuret en kula genom högra bogen. Dock det stolta djuret låter ej fälla sig af en enda kula. Väl föll elgen för kulan, men han reste sig strax och rusade af med blixtens hastighet 3 a 400 steg. Han kände sig förmodligen något generad af hvad som passerat och stannade nu. Detta ögonblick begagnade jägarne för att sända honom ännu en kula, och den fick han i bakdelen; denna kula, som sedan påträffades i djurets hufvud, hvadan den således genomborrat djuret i hela dess längd, verkade att elgen gjorde en formlig kullerbytta och föll med benen i vädret. Men detta var blott följden af en medvetslöshet för ögonblicket. Elgen reste sig strax upp igen och sprang 4 å 500 alnar. Då stannade han igen och jägarne upphunno honom, han får åter en kula, den gick in i hans buk, han faller åter omkull och förblir denna gång liggande efter skottet. Jägarne sågo att elgen ännu lefde och som han ännu såg dem för öfvermäktig ut, vågade de icke gå honom riktigt in på lifvet, men gående honom ganska nära der han låg, sände de honom den fjerde kulan, hvilken gick in genom ryggen, något bakom bogen. Efter detta skott låg elgen fortfarande qvar, och nu ansågo jägarne sig vara herre öfver honom, hvarför Nils med sin knit närmade sig för att afskära djurets strupe. Men plötsligt kom elgen åter till sig igen och reste sig i full kraft. Han ser sin mördare, han betages at raseri och vill dyrt sälja sitt lif. Han fattar Niis med sina horn och kastar honom flera alnar lodrätt upp, så att han faller ned igen först på elgens rygg och derifrån på marken. Nu äro rollerna ombytta. Nu är elgen angriparen och jä garne de angripna. Detta ombyte af rollerna kom verkligen något oväntadt för jägarne, men situationen blef för dem snart klar. Kristian Lökkemoen tog till flykten med sitt skarpladdade gevär och Nils Venterud var, skrikande på hjelp, före. mål för elgens raseri, och han begagnade väl till fället till hämnd. Han trampar Nils med fram benen och sparkar honom med bakbenen, så at Nils ansåg sig vara förlorad. Hans stund var dock ännu ej kommen och det lyckades honom at krafla sig upp igen, men det gällde nu att kom ma undan djuret. Detta förföljer honom flera gån ger rundt omkring en gran, tills det, utmattadt a de fyra kulorna, åter signar ned. Nils, som fåt ett par refben knäckta, öfverläppen klufven och hela kroppen för öfrigt mörbultad, aktade sig ni att på nytt närma sig djuret och blef glad at några hundra alnar derifrån finna Kristian, och då de nu antogo att djuret icke kunde röra sig ufläcken, begåfvo de sig hem för att erhålla hjelj att transportera det. Med nödig hjelp begaf Kri stian sig följande dagen på väg till valplatsen, de Nils lemnat elgen. Men hur förundrad blef har icke? Af spåret visade sig att djuret ännu en gång rest sig upp och släpat sig 2 å 300 alnar bort men nu var det dödt; äfven här hade det qvar lemnat spår af sin kraft och sitt raseri, i det mar ken var uppsparkad och några mindre träd kull stångade. Djurets kropp, utom hufvud och ben, vägde 5: lisp. och huden nära 8 lisp. Nils slapp ifrån jag ten utan något mehn och är nu återstäld igen, s att han den 12 dennes var här i staden och lem nade de till grund för denna beskrifning liggand meddelanden.