Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1867, sida 2

togno barndomsvän kunnat så uppläsa för henne, men som hon ej tillät honom ensam läsa. Ilon stoppade brefvet på sig, skyndade in i köket och återkom med kaftet. Då ihågkom hon en annan pligt, som bon hade glömt. — O, min herre, sade hon till officeren, — blif inte ond att jag låter er stå här. Jag kommer genast tillbaka. — Ijensten går framför allt, log officeren. Hon skyndade med kaffet till judarne, men hon kunde ej genast vara tillbaka, ty Aron Levi frågade: . — Ilvad äro vi skyldiga, jungfrå? Och i all sin ångest och förvirring kunde hon uppgöra räkningen och försvara sin uppgift, då Aron Levi sökte göra invändningar, och äfven penningarne, som juden lemnade henne, genomräknade hon noga. Men derefter ilade hon tillbaka till huset, och här måste hon först gå in i sitt illa rum för att ostörd och allena genomläsa den älskades bref. Då hon återkom, uttryckte hennes vackra msigte en helig, ödmjuk fröjd. Hon gick fram till officeren, som satt på en bänk invid förstugudörren. — Nå väl? frågade han henne. — Han lefver! sade. hon. — Har han äfven berättat er hur han blef officer? — Han skrifver att ni skulle omtala let. Men tillåt mig först tacka er, som agit denna . besvärliga omväg hit till mig. I(Forts.)