— Jag har talat om en thaler, som du skulle förtjena. Jag ger dig två preussiska thaler. Gossen hejdade ett slugt leende. — Huru många af ert solk skall jag föra? frågade han. — Fem eller sex. — Och hvad bära de? -Hvad. de bära? Grofva yllevaror, kaffe, tobak och socker. — Derpå vore ej mycket. att förtjena, sade gossen med en listig blick. — Hur vet dn det? frågade juden. — Jag tror, Schlom Bendix, att ert folk bär kas-e. socker och äfven yllevaror, men fina. Men allt det der är en bisak och endast. för syns skull. Det mesta, som ni låter insmuggla, är fina sidenoch pelsvaror, oeh derpå förtjenar ni betydligt. — Guds under, sade Schlom Bendix, — af hvem har du fått veta detta, du slipade. pojke? — Ni herrar judar äro inte de enda kloka menniskor i landet, svarade gossen. — Det syns nog på dig, min gosse. Nå, är du nöjd med två thaler? — För hvart hufvud, ja. — Hvad menar du med hvart hufvud? — Det vill säga, så många man jag ledsagar, så många gånger två thaler får jag af er. Schlom Bendix vände sig till sin kamrat. — En slipad pojke, Aron Levi! En riktigt slipad: pojke. Skada att han inte är en af de våra, Det kunde bli något af honom. Aron Levi :ryckte medlidsamt på axlarne, men . Bernhard Henke lät ej missleda sig.