omständigheter med dem, berörde knappt sin mössa, och satte sig derefter bredvid dem på bänken. Hans unga ledsagare följde hans exempel. Mellan det tyska landtflolket och judarne består. sedan urminnes tider en outplånlig motvilja. Den har ej allenast sin grund i religiösa åsigter och fördomar. Ju fattigare bonden är, och ju rikare juden, desto mera hatar och föraktar bonden juden, ty desto mera ligger. han i penningejudens händer, desto mera blifver han bedragen af honom, och desto öfvermodigare är juden emot honom. Der, hvarest Hessen och Westfalen gränsa intill hvarandra, är landtfolket på båda sidor sattigt, och handelsjudame hafva der ett vidsträckt fält för sina spekulationer. ö — Är det gossen? frågade en af judarne den äldste af de unga männen, i det han pekade på hans följeslagare. — Ja, det är han. Juden vände sig till gossen. — Hvad heter du? — Bernhard Henke, var svaret. — Hvarifrån? . — Från Niederhelmern. — Har Konrad Maurer sagt dig hvad vi vilja dig? — Ja. — Och är du beredd dertill? — Iåtom oss språka om saken, goherrar, sade den försigtige eller ännu obeslutsamme gossen. — Låt oss först dricka, sade juden. Han fyllde glasen; — bränvin i Konrad Maurers och vin i gossens glas,