och käckt. Hans drägt var torftig, men hvarken smutsig eller trasig. Den äldro tycktes vara ledaren. Sedan de uppnått sågens grund, begåfvo de sig till värdshuset, der de varseblefvo de båda judarne. — Der äro de redan; ser du dem? sade den äldre af de båda unga männen till sin följeslagare; han talade med hes bränvinsröst. Den mindre betraktade judarne. — De der kan jag inte riktigt med, Konrad, sade han: : — Tror du att jag tycker om dem? log den andre. : — Äkta spetsbofansigten! fortfor gossen. — De äro också spetsbofvar. — Och de der äro dina herrar? — Man måste lefva, min gosse. — Och skall jag äfven inträda i deras tjenst? — Är då köttgrytan i din sars hus så full? Den yngre svarade icke. Hans ansigte uttryckte afsky, motvilja, men äfven obeslutsamhet. Sålunda följde han sin ledsagare fram till judarne. Dessa hade emellertid satt sig något afsides från gräsplanen vid ett bord, som stod till hälften doldt mellan några fläderoch hasselbuskar. Man såg dem der blott från sågen, men både från gräsplanen och från värdshuset kunde de ej upptäckas. De hade troligtvis med afsigt valt denna undanskymda plats. ! De båda bondgossarne gingo bort till dem. — God dag, go herrar, sade den äldre till dem. För öfrigt gjorde han ej många