måste ovilkorligen komma till ett afgörande, och det blir en förfärlig strid. — Nin herre, omtala det ej för flickan derborta. — Det ämnar jag ej heller, hon skall dessutom tids nog få veta det. — Min Gud, min Gud, sade domherrn och aflägsnade sig mot bergstrakten. Officeren for öfver floden till sågen, och uppsökte der genast skänkjungfrun, ty han hade brådtom. Han fann henne snart och ganska sysselsatt. Några nya gäster hade ej ännu anländt, men de, som redan voro der, hade desto mera att befalla. Der funnos de båda öfvermodiga judarne med sina späckade börsar och de gäster de hade väntat. Dessa voro två bondgossar. Kort efter de båda judarnes ankomst, hade man åter ropat ,sätt mig öfverfrån den andra stranden. Båten hade farit öfver samt återkommit med tvenne manspersonor. Hos den ene af dem han kunde vara omkring tjugofem år —, märkte man redan ett djupt förfall. Hans kläder voro smutsiga och trasiga, ansigtet var pussigt och uppsväldt, och ögonen lågo djupt i sina hålor. Han var likväl ännu en kraftig, starkt byggd figur. Hans följeslagare var hans fullkomliga motsats. Det var en yngling, hvars veka, fina kroppsbyggnad antydde en ålder af fjorton eller semton år, ehuru, att döma efter hans vackra kloka ansigte, man skulle vilja lägga ännu ett eller ett par år dertill. Läkasom blicken i hans klara blå ögon var lifligare och beslutsammare, så tycktes äfven: hela hans väsen var raskt