pas, fortfarande kommer att framgå på dennanat. Denna redogörelse åtföljes af en allmär I betraktelse, som visar, att bladets utgifsuare ej saknar goda föresatser, om också teorien och praktiken ej vilja alltid gå sihop. Här yttras nemligen: ( Wi erinra om det faktum, att ifrån att sakna ssnart sagdt all åtminstone politisk betydelse, ifrån satt vara förföljd om icke föraktad, pressen i vår tid småningom vuxit till en makt i samhället, om län icke älskad af alla, dock fruktansvärd, emedan pressen af den stora mängden betraktas såsom ett slags ledstjerna inom det allmänna vetanI dets områden. Denna pressens förändrade ställning innebär imellertid för publicisten en desto svårlöstare uppgift och ett snart sagdt omätligt ansvar. Den tager hos honom i anspråk icke blott vidsträckta insigter, utan derjemte en rikhaltig erfarenhet, förenad med en klarseende blick, ett sskarhpsinnigt, fördomsfritt omdöme och ett politiskt mod, som ej vet af någon menniskofruktan; framför allt förbinder den att ensamt med sanningen och nitälskan för det allmännas väl till ögonmärke och mål handhafva den åt pressen förlänta dyrbara makt. . Under sådana förutsättningar utgör utan tvifvel pressen frihetens bästa skydd och en sann upplysnings säkraste värdare. — K. Stora Teatern. Efter mångårig hvila uppfördes i Lördags ,,)Orleanska jungåäruninför en fullsatt och högligen intresserad salong. D.-A. yttrar derom: Stycket, som af många skäl alltid ansetts i afseende på anläggning och genomförande för ett af Schillers mest fulländade dramatiska arbeten, ja, till och med för hans allra utmärktaste, tyckes, att döma af den framgång detsamma rönte i Lördags, ännu icke hafva förlorat sin förmåga att tjusa och hänföra hvar och en, som med en lefvande och rörlig fantasis konkreta och omedelbara uppfattningsförmåga af det poetiskt fängslande i den dramatiserade legendens högstämda innehåll icke gifver sig tid eller eger lust att på detsamma lägga måttstocken af de fordringar, hvilka ett klarare och sannare medvetande om vilkoren för utvecklingen af ett menniskolif pålägger dramaturgen. Till det lifliga intresse stycket väckte bidrog äfven den omständigheten, att titelrolen utfördes af en ung skådespelerska, hvilken nu för första gången uppträdde i en rol af denna art ech omfattning. Den uppgift, som fröken Åberg hade att lösa, är i sanning en af de svåraste och kräfver särdeles mycket af skådespelerskan, då den bild, författaren gifver af den Orleanska jungfrun, företer en karakter med de mest olikartade drag. Den blyga, till hälften försagda landtflickans enkla, okonstlade fantasilif och den gudasända sosterlandsbesrierskans energiskt glödande inspiration äro de grundelement, hvilka från början till slut i oupphörlig vexling och förening bilda denna egendomliga karakter och hvilka båda böra vid utförandet i klar åskådlighet framhållas, Täri ligger väl uppgiftens svårighet för skådespelerskan. i vilja icke i dag mera detaljeradt inlåta oss på att bedöma det sätt, hvarpå fröken Åberg utförde sin rol. Vi inskränka oss till att nämna, att fröken Åbergs hela uppträdande lemnade efter sig ett i allmänhet särdeles angenämt och tillfredsställande intryck, om ock ett och annat, enligt vår uppfattning, bort vara något annorlunda. Den fullsatta teatersalongen skänkte fröken Åberg riklig uppmuntran. Redan i första akten inropades hon tvenne gånger, och såväl efter den tredje som efter den femte aktens slut fick hon vid sistnämnda tillfälle icke mindre än två gånger mottaga samma uttryck af publikens bifall och lifliga deltagande, till hvilket allt vi lyckönska henne, så mycket hellre, som vi äro öfvertygade, att det af henne uppfattas äfven såsom en hyllning åt den sak, hvilken hon visat sig ega anlag att befordra — vi mena det högre dramats oförgängliga blomstring på den svenska scenen. — Uppmaning. Stockholmstidningarne innehålla följande uppmaning: Urr utställare vid verldsexpositionen i Paris! Som en försäljning snart kommer att i franska krigseller marinministeriets lokal ega rum, hvaraf inkomsten är ämnad till betäckande af kostnaderna för den internationela expositionen af föremål hörande till sjukes och sårades vård i fält, äfvensom till inrättande af ett ceutralmuseum för modeller och uppfinningar i denna riktning, får undertecknad. en af sekreterarne vid de rörande denna angelägenhet i Paris hållna konferenser, förbindligast anhålla, att de herrar utställare vid verldsexposiionen, som kunna vara hågade att genom afstående af några af sina utställda mindre eller större artiklar bidraga till denna försäljning, måtte skyndsamt öfversända sina instruktioner i berörda hänseende till kommissarien för svenska afdelningen vid verldsexpositionen, hr kammarherren m. m. Fahnehjelm, som benäget lofvat att sig för saken intressera. Paris den 13 Oktober 1867. F. N. Staaff, major.