Billig hyra. Vid expositionens början, då en mängd resände strömmade till Paris, kom en resande med ett nattåg. Ilan tog en droska och åkte till ett hotell. Icke ett rum, icke en gång en säng! Ilan gick ut på gatan, ringde på i det ena huset efter det andra; omöjligt att få nattlogis. Han måste då slutligen lägga sig på en bänk med sin nattsäck till hufvudkudde. Klockan 9 följande morgon begaf han sig till en pantlänare, öppnade sin nattsäck. bytte om linne och pantsatte alla sina effekter. Ian låg i Boulognerskogen om nätterna och gick alla morgnar till pantlånaren för att göra sin toilett. Fiter åtta dagar e han ut sina effekter och lemnade Paris, förtjust att hafva bott för så godt pris. Rättaren. I Paris finns, utom allt annat märkvärdigt, en man som dresserar råttor. Dennej rättornas Rarey heter Antoine Leonard Rarey kunde på några få timmar kufva den vildaste häst; men så mycket svårare är det att, om man så får s ga, göra folk af råttor, att Leonard dertill behöfver 3 veckor. Med en liten vald trupp af fyrbenta akrobater plägar han vandra omkring på marknader i Paris grannskap. Truppen har han i fickorna. När han kommer till tjenlig plats, sticker han ned en käpp i jorden; på hans kommando klättra råttorna upplör och utför käppen, stå på hufvudet på spetsen af den, hänga fast vid tre ben, eller till och med bara två ben, samt göra en hop a gymnastiska konster. Förnämsta akrobaten är en gammal kurre, som varit engagerad hos honom i elfva år. Denne behöfver han ej stoppa i fickan, utan när han slutar en representation, går han sin väg och låter råttan springa efter honom. Ibland roar han publiken med att söka komma undan råttan, men i huru många krokar han än springer, följer råttan honom ändå alltid i hälarne. Tan har varit bjuden 500 franes för den märkvärdiga rättan, men icke mottagit anbudet. Vinkällrarne i Erässel ha hittills enligt polIisförordning 1 as kl. half 1 på nätterna. Nyligen upphafde polisen denna tidsinskrankning. har blifvit att nästan alla vinkällare nuängas kl. half tolf på natten, ty när kunderna få sitta qvar huru länge de vilja, gå de hem tidigt. Det är den förbjudna frukten som smakar. Amerikansk yxa. Bland de modeller, som hr August Sahlström hemsändt och hvilka kunna beses hos Nerikes Allehandas redaktion, besinner en yxa af ovanlig beskaffenhet. Det synes vara samma sorts yxa, som pastor Unonins i sina minnen från Amerika beskrifver sålunda Ännu stå de stubbar qvar, som vittna om mina första försök att handtera yxan; de skiljas lätt från de andra derigenom, att hugget är mera ojemnt och liksom hackadt. ett tydligt bevis på arbetarens ovana hand. Mången gång slant den skarpa, bredeggade, amerikanska yxan emot det hårda trädet, oc h märkvärdigt var att ej ben eller fötter i stället för detta afhlöggos. Jag hade inge i behåll ett par stöflor, som buro mångfaldiga märken af dessa ungdomsförsök i timmerfällningskonsten. Kanten af sulorna, öfverlädret. och skaften voro nästan öfverallt genomhuggna, liksom om man hade skurit sönder dem med en hvass knif, och det var sannerligen en försynens underbara skickelse, att de ben, hvilkas beklädig nad de utgjorde, undgingo att äfven stympas. Ofning och ihärdighet förmå emellertid mycket, och 3 bekänna. att Jag 6 korhet och :klighet i att föra yx in Man alemå kte, att jag använde alltför mycken styrka, hvilket med de här brukliga förträffliga yxorna alls icke är nå 1digt. Yxan, som är mycket tyngre än den i Åverge brukliga och mera liknar en slags mindre bila, har dock just genom denna väl beräknade tyngd och med dess afrundade egg, dess icke serdeles tjocka, något krokiga bakre del och med ss böjda, för handen väl afpassade hickor att den lättare inträr amma gång fordrar mindre or, som i Sverge begagnasArbetet går både mycket lättare och fortare, med de sednare. Det är verkligen någonting v. kert att se en riktig ,,axman nga sin blanka, bredbladiga yxa mot de högväxta ekarne, ur hvilka väldiga spånor brytas vid de tätt på hvarandra töljande huggen, och som, innan man vet ordet af, med ett förfärligt brak störta till jorden, utan att arbetaren tyckes ens behöfva hemta andan, innan yxan på nytt riktas emot en annan af de sckelgamla stammarne. — Jag hade mången gång sedermera roligt åt svenska och norska utvandrare, hvilka förde med sig sina hemgjorda yxor, och som i början alldeles icke ville begagna de ikanska, såsom i deras tankar alltför tunga — huru de dock efter en kort tid helt och hållet förkastade de förra och förklarade arbetet med de sednare vara vida lättare och långt mindre . påkostande. en sväng, som åÖ trädet och på ansträngning, än de