Under denna öfverskrift läses i Helsingfors Dagblad följande: De åtgöranden nöden påkallar äro af tre slag: försträckningar eller gåfvor åt den af missväxten svårast hemsökta befolkningen för att så långt som möjligt skafta den medel till spanmåls uppköpande; ekonomisering förmedelst en omtänksam och förändrad hushållning med de tillgångar, som förefinnas eller erhållas, för att få dem att räcka så långt som möjligt, samt uppfinning och upptagande af binäringar till åkerbruket, för att så mycket som möjligt göra återkomsten af en sådan situation som den närvarande till en omöjlighet. Till det första slaget kunna såväl styrelsen som enskilde medverka, styrelsen genom lån åt den nödlidande befolkningen, på sätt vi förut uppvisat, de enskilde genom insamlingar, såsom redan börjat ati ske. Det andra slaget är uteslutande beroende af den nödlidande befolkningens egen verksamhet. Till det tredje och sistnämnda slaget är ett första initiativ taget genom den härstädes af några enskilda utfärdade inbjudningen till aktieteckning för bedrifvande af affärer med inhemska slöjdalster. Men det är icke blott från privatverksamhetens sida, som utvecklingen af binäringar till jordbruket kan befrämjas. Det står äfven i styrelsens makt att väsendtligen bidraga härtill. Styrelsen är nemligen, i egenskap af egare af den stora massa kronoskogar hon råder öfver, innehavare af en betydlig qvantitet råmaterial för trävarutillverkning. Den kan derföre genom sin disposition af kronoskogarne i väsendtlig mån öfva inflytande på denna närings utvecking. Vi föreslå till följd häraf, att kronan må tillåta afverkning från sin skog, åtminstone af öfverårigt virke, mot en betydligt nedsatt afgift eller tillochmed i vissa fall gratis. Man skall utan tvifvel göra tvenne invändningar häremot: först att kronan derigenom blefve lidande och sedan att trävarutillverkningen i sjelfva verket icke utvecklas, utan endast blir en allmoseutdelning åt enskilda, ifall den kan fås att taga fart blott genom uppoffring af kronans egendom. Begge dessa invändningar utgå från den förutsättningen, att kronan verkligen gjorde en förlust genom att nedsätta priserna på sitt virke. i Men detta torde minst sagdt vara högst problematiskt. Ty för det första är det att komma ihåg, att hållande på en vara i förhoppning att i en framtid kunna betinga högre pris derför alltid är en riskabel och ofta en högst oklok affär. Ty under den tid man ligger och väntar på det högre priset, går man förlustig räntan på de penningar, man kunnat erhålla genom att hålla ett lägre pris. Och då denna såsom sig bör beräknas efter ränta på ränta, så kan detta göra ganska ansenligt. Om kronan derföre, i stället för att nu sälja virke för billigt pris, sparar på det i t. ex. 15 års tid, så är det nödvändigt för att hon icke skall göra förlust, att hon efter de förflutna femton åren skall erhålla åtminstone det dubbla priset. Ty under femton års tid fördubblas ett kapital, löpande med ränta på ränta efter fem procent. Och besparas försäljningen i trettio års tid, så behöfves det att erhålla fyradubbelt pris för att undgå förlust. Har kronan derföre icke någon säker utsigt att inom en framtid se prisen stiga till högre än en sådan beräkning ger vid handen, så långtifrån att utsätta sig för en förlust gör hon en verklig vinst genom en prisnedsättning. Och vidare beror värdet af skogen i väsendtlig mån på dess läge. Uppgår det pris, den kan betinga på en afsättningsort, jemnt och nätt till fransportkostnaden för dess ditforslande, så är den på den ort, der den växer, utan allt värde. Den som afstår den för intet gör derföre ingen förlust, men lemnar derigenom i alla fall den, som företar sig att forsla densamma, ett tillfälle att förskaffa sig arbetsförtjenst, som han eljest saknat. Och slutligen är skogen en vara, hvilken, likasom all annan, är utsatt för att förfaras. De öfveråriga träden ruttna, vindfällen inträffa, m. m. dylikt. Och allt hvad som sålunda går förloradt kommer ingen till godo. Afstås de öfveråriga träden derföre, fastän för intet, så lider skogsegaren icke heller derigenom någon förlust, men den, som använder dem, erhåller ett substrat för att nedlägga sitt arbete i. Det torde derföre med skäl kunna påstås, att staten utan att lida förlust i många fall kan nedsätta sina priser på skog samt i vissa tillochmed lemna den gratis. Och i och med detsamma förfalla äfven de anförda invändningarne. Men det inflytande en sådan åtgärd kunde utöfva på trävaruhandteringen qvarstår. Vi våga derföre fasthålla det ofvan uttalade förslaget, och det så mycket mera som ett sådant uppträdande af styrelsen icke blott skulle hafva betydelse för framtiden, utan omedelbart lemna en utväg till bergning för en stor del af befolkningen. Ty härvid vore det icke frågan om någon ny eller förut föga känd industri, utan om en näring, vid hvilken allmogen redan af A ua van Arch UFarc AHHAnYAÄ dan