Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1867, sida 3

Biandade ämnen. Uwtt litet äfventyr. Drammens TidendesKristiania-korrespondent skrifver: En ung, norsk dam, som vistas vid ett bad i närheten af Geneve, upplefde nyligen ett litet rätt putslustigt åfventyr. Några dagar efter hennes ankomst till badet tog en äldre herre plats bredvid henne vid table dhote. Hon kunde icke begripa hvem han var: hans ansigte var henne så bekant, men hon var ej i stånd att minnas hvar hon hade sett honom. Ilan var utomordentligt vänlig, talade mycket med henne och blef ännu mera deltagande och uppmärksam, då han hörde, att hon var så långt bortifrån, att hon kände sig så betryckt genom sin bristande språkkunskap o. s. v. Efter måltiden ledsagade han henne in i en af konversationssalarne och fortfor att samtala med henne, ofantligt intagande och vänligt. IIon märkte emellertid, att hon och hennes kavaljer ådrogo sig allmän uppmärksamhet af alla tillstädesvarande, och då denna uppmärksamhet ej tycktes vilja upphöra, beslöt hon att draga sig tillbaka hvarföre hon bad den gamle vänlige mannen ursäkta att hon lemnade honom. , Men först torde ni vara god och säga mig ert namn, sade han: mig känner ni nog, så att det ej behöfs någon presentation från min sida. — Nej, hon kände honom icke. Man tycktes deröfver blifva högligen förund Hvad, känner ni mig verkligen icke? Nåväl! Ilar ni skrifvit ert namn i resboken? — Nej det hade hon icke .Nåh, så låtom oss gå och göra det tillsammans. Hon skref nu först och derefter skref han: — ,,G. Garibaldiv. Den unga damen tänkte, då hon såg detta namn, alldeles detsamma som läsaren täner och som jag först tänkte, då jag hörde bettelsen; hon tänkte nemligen att han gycklade med henne och hon sade honom det rent ut. Han log åt hennes tvifvel angående hans identitet och ttrade: ,Här är ej annat att göra än att jag letimerar mig. Derpå framtog han åtskilliga bref, som han tillfälligtvis hade hos sig, och visade herne att de voro adresserade till Garibaldi Och nu kunde hon ej begripa, att hen ej hade kännt honom vid första ögonblicket. Det kar också visserligen förefalla en obegripligt nog, mer sådane män, som man i sina tankar är van at ställa på en piedestal, hvarest de äro alldeles fö upphöjda för att man skall kunna föreställa si dem såsom vandrande omkring i det dagliga 1 vet, alldeles likt vanliga menniskor, äro ofta svår: att igenkänna, då man oväntadt stöter på den under hållanden, då deras storhet ej till de yttre åtföljer dem. Det var ett par dagar fö fredskongressen i Geneve, som Garibaldi först v sade sig vid badet, och dessa dagar tillbringad han der, under det han fortfor att visa den un; damen en uppmärksamhet, som hon å sin si ke längre anså g nödvändigt att undandraga sig