Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1867, sida 2

— 5 AA VA 4 TAND 117 H ÖD1IU Ä. ön i dess helhet? Stockholmsbres. (Från redaktionens korrespondent.) Den 17 Okt. 1867. Vi borde väl ej knota, vi här i Stock holm, som ju kunna sägas ha våra vin. sterbehofver fyllda, som kunna köpa hvac vi för dagen bellöfva till vårt uppehälle — ni finner att det är om småtulk jag talar — blott vi ha penningar. Men de dock ej utan att icke här redan börhöras starka klagorop öfver de dyra stiderna, de öfver all höfvan uppjagade priserna. Det är osannt, har en stor financier sagt, att här är penningbrist, det är krediten som står på klena fötter. Vackert så! Har det kommit så långt, äro vi Jju om en hals, fastän bankerna nedsätta sina räntor och kassakistorna äro fulla, lja öfverfulla af penningar. Hvad vill man väl göra under så fatta omständigheter? Stadga sin kredit! Det går minsan ej i brådkastet, och medan gräset växer .. Alla menniskor — ni bör fatta uttrycket ungefär som när parisarne säga , hela Parist — klaga öfver penningbrist, dåliga tider, hopplösa utsigter, ja en och annan hjertlösing börjar redan uttala den åsigten, att allt är de stackars norrländningarnes I fel. Arma, beklaganevärda norrländningar, så hårdt pröfvade förut, nu vill man kasta på er skulden: för penningbristen, till den störda krediten också! Ja, det finnes verkligen folk här, som i brist på annan förklaringsgrund vilja påbörda dem I skulden till betrycket här. Anledningen jär alldeles för långsökt, såsom ni finner. Hur som helst — på många år har ej höIsten här inträdt under så olycksbådande auspicier. Alla förnödenheter stå högt i Pris, ja, ni kan sjelf tänka er hur det står till i allmänhet, när t. ex. en sådan nödvändighetsvara som spisbröd kostar 3 rdr 33 öre pundet, fläsk 50 öre marken o. s. v. i proportion. Den mindre bemedlade går en sorglig tid till mötes, så vida ej plötsligt en förändring till bättre skulle inträda, men tyvärr är det föga troligt. För norrländningarne har regeringen och den enskilda välgörenheten gjort och gör allt hvad i dess förmåga står, men sannerligen är det dock icke att befara, pet de riktigt utfattiga i de nordliga provinserna ändå komma att lida svårt; de mindre fattiga förstå nog att skaffa sig tillräcklig andel af spanmål och penningar — det är en erfarenhet, som förr gjorts, både här och i vårt östra grannland. Man tycker att det aldrig är så noga med de utfattige, Herre min Gud, de äro ju aldrig vana vid annat än nöd i all sin dar! Med synnerlig tillfredsställelse har man derföre helsat det förslaget, den föreskriften, att de insamlade och de! beviljade penningesummorna böra till största delen användas till allmännyttiga arbeten, hvarigenom de, som egentligen skulle kommit att hemsökas af nöden i dess gräsligaste gestalt, kunna erhålla arbetsförtjenst och på det sättet erhålla sin nödtorst i stället för att släpa sig fram på allmosor. Blott så bli nödhjelpsmedlen en verklig hjelp i nöden. — Förfärligt är att läsa de telegrammer, som dagligen komma deruppifrån, enkla men vältaliga, och bjertat vill krympa samman i bröstet på en, när man tänker på huru dessa arma stå och ängsligt blicka utåt sjön för att få sigte på de väntade hjelpsändningarna, men förgäfves; tjocka och oväder fördröja, till deras förtviflan, spanmålsfartygens ankomst. Måtte i denna stund de med mjöl lastade ångarne ha framkommit — i morse hade de det ej, onligt då ingångna telegrammer. Och hvarje dag är ju så dyrbar, en häftig köld kan ju göra alla våra ansträngande uppoffringar om intet. Bland regeringens många åtgärder till de nödlidandes hjelp, och med en mun bli de lofprisade utom i Vesterbotten och Norrbotten, anses den vara bland de bästa, att hon beordrat kanonslupen Alfhild lit upp för att i hamnarne inbogsera farYyg. Kapten Schyberg är just rätte manen för en sådan expedition, ty han känter dessa farvatten på sina fem fingrar, som man brukar säga. Med glädje erfar man här, att det var alskt det utbasunade ryktet om att h. xc. frih. De Geer skulle lemna sin plats ch slå sig ned på presidentstolen i Svea lIofrätt efter excellensen grefve G. A. Sparre. Det var glädjande att förnimma, ät den ädle friherren stannade qvar som ustitiestatsminister ännu så länge, om han ckså skulle göra allvar med att afgå, säes det, när valperioden för andra kamnaren är utlupen. Det förefaller också aturligte att han, ännu qvar i konungens åd, skulle vilja se hur andra kammaren kulle gestalta sig under den första valerioden. Grefve Sparre, som uppnått de ögsta värdigheter och åtnjutit det högta förtroende, som en medborgare i vårt und kan vinna, är tortfärande universietskansler och riksmarskalk, men sitt ordrandeskap i åtskilliga styrelser säges han rr Ad MM PD — —