Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1867, sida 2

ITALIEN. ,Italia innehåller en anmärkningsvärd l: ledande artikel öfver den romerska frågan, i hvilken det heter: I Frankrike sysselsätta sig för närvarande alla med denna fråga, och man kan icke undra deröfver. Rom är mera än en stad, det är en institution och en princip. Störtandet af påfvens verldsliga välde skall vara en stor revolution, icke endast från religiös utan äfven från politisk synpunkt. Med detta verldsliga välde skall det politiska system falla, som i Europa bestått sedan concilium i Trient och grundläggandet af de stora monarkier, som följde påfeodalväldet ... Det hade måhända varit önskvärdt, om lösningen af denna fråga kunnat uppskjutas. Ett stort antal förståndiga män i Italien hyste denna önskan, och regeringens hållningå har bevisat att den icke önskade påskynda händelsernas gång. Men man kan icke alltid lägga tygel på den allmänna meningen. Man måste erkänna, att sedan sex år Rom icke allenast varit en önskan, utan en passion hos Italienska folket. Det drifves dit genom ett intresse, som är starkare än alla beräkningar. Dess öfvertygelso är, att den nationella enheten först då blir förverkligad, när den trefärgade fanan svajar på kapitolium, samt att oberoendet aldrig skall vara fullständigt, så länge en makt förefinnes i Rom, som försvaras af främmande trupper. Men ett helt folks mening är en makt, som man icke efter behag kan tillbakavisa, och denna makt öfverväger alla politiska kombinationer. . Det skulle svara barnsligt att lättsinnigt behandla en sådan fråga; men dess vigt och svårighet kan aldrig blifva något skäl att icke lösa den, sedan omständigheterna påtagligen visat att lösningen icke kan uppskjutas. Den provisoriskallösning, som man 1864 försökte, är full af hotande faror, såsom det närvarande tillståndet bevisar, och det ögonblick synes vara kommet, då man måste beväpna sig med beslutsamhet, för att återgifva det lugn icke allenast åt Italien, utan äfven åt Europa, som är så af nöden och som icke kan bestå, så länge en af de vigtigaste politiska frågorna förblir ett problem, som hvarje dag kan rubba verldens fred. Desto värre synes af ett utaf gårdagens telegrammer, att franska regeringen hyser helt andra åsigter, än de ofvan uttryckta, och — om uppgifterna i detta telegram bekräfta sig — synas vi stå nära förvecklingar af så hotande beskaffenhet, att endast svärdet kan lösa desamma. De italienska trupperna på påfliga gränsen hafva ett i hög grad svårt uppdrag. Denna svårighet framhölls redan år 1864 under förhandlingarne om Septemberkonventionen, och general Lamarmora skref då till den dåvarande franske utrikesmistern Drouyn de Lhuys: ,, Vi kunna icke öfvertaga någon förpligtelse, som är omöjlig att uppfylla. — I skolen göra hvad I kunnen — invände den franske ministern. ,,)Och om vi, trots våra bemödanden, icke kunna förhindra insurgenterna att öfverskrida gränsen?, — , Nåväl, svarade Drouyn de Lhuys, ,,då skall detta vara ett bevis på att försynen upphört att beskydda påfvens verldsliga välde. FRANKRIKE. En vän till Fould skrifver från Paris följande: ,, Jag såg Fould sista gången straxt före hans afresa till Tarbes. Han var orolig öfver den vändning, som de tyska angelägenheterna tagit, samt för de möjliga förvecklingar, som deraf kunde uppstå. Dervid uttalade han sin ledsnad öfver, att han icke nog kraftigt understödt de råd, som Persigny gifvit i hemliga statsrådet några dagar före slaget vid Sadowa. Persigny hade nemligen på det bestämdaste uttalat sig mot hvarje politik, som åt Frankrike ville förvärfva Rhenprovinserna. — — — Samtidigt härmed föreslog han likväl att begagna tillfället för ett fullständigt upphäfvande af 1815 års traktater. Han ville, att franska regeringen skulle intaga en bestämd militärisk hållning och icke bevilja Preussens förstoring, på annat vilkor, än att de furstar, som blifvit beröfvade sina stater på högra Rhenstranden, skulle få ersättning på den venstra, samt att mellan Frankrike och den tyska hufvudmakten skulle bildas mindre, sjelfständiga och — efter Belgiens mönster — neutraliserade stater. Fould ansåg det denna politik varit längt bättre, än den, som sedan blifvit följd, och för sin del beklagade han, att han icke kraftigare lagt sig ut för densamma. BELGIEN. Det lärer icke vara sannt, att exkejsarinnan Charlottes tillstånd förbättrats. Visserligen har hon understundom några ljusa ögonblick, men den ringaste ovanliga