Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1867, sida 2

— Först, ers högvördighet, att flicka inte är min dotter. —. Hon kallade er likväl far och gladd sig likt ett barn, som återser sin far. — Och äfven jag gladde mig som e far, hvilken återser sin dotter. Jag älska henne också som mitt barn, och jag ha — men det är en lång historia. — Vill ni berätta mig den? Skolmästaren besinnade sig ett ögon blick och besvarade ej frågan. — Ers högvördighet, sade han, — ön skar veta hvar flickan varit under de sist: två åren. Hon var skänkjungfru hos vär den i Kassel, som för sommaren förhyr värdshuset här på sågen. — Och har hon ej besökt er unde hela denna tid? . — Det kostar tid och pengar, som en så fattig flicka ej kan undvara. Hon ha varit här i tio dagar. Först för fem da sen kunde hon underrätta mig derom och först i dag kunde jag besöka henne Jag har inte heller alltid tid. — Och den långa historien? frågade domherrn ännu en gång. Skolmästaren besinnade sig ånyo. I domherrns ansigte lästes tydligt väl. viljan. Kyrkan och skolan tillhöra ju ock på sätt och vis hvarandra. — Om den intresserar ers högvördighet, sade han. Ja visst, herr skolmästare. — Men jag måste bli vidlyftig. — Det är nödvändigt vid längre historier. — Jag har först varit soldat — — — Med er lama fot? — Ja och nej. Redan i mitt adertonde år var jag så lång som ni nu ser mig;