Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1867, sida 3

Protestantismens framtid, Ur en uppsats i A-Bl. rörande Protestantföreningarne, deras uppgift och verksamhet, låna vi följande: Vi äro öfvertygade om att de framsteg i bildning, som utmärka vår tid, ej derföre mindre äro att anse såsom frukter at kristendomen, emedan kyrkan ej omedelbart fostrat dem. Kyrkan måste Jära sig att begripa, att det är hennes egen skuld om tidsandan i den närvarande kristenheten börjat skilja sitt mål från kyrkans, och hon har nu den heliga förpligtelsen att ej ställa sig fiendtligt gentemot denna tidsandans sträfvan, utan söka begripa och fatta det berättigade i densamma, söka genomtränga tidsandan med evangelii rena anda, på det att vår tids stora rörelse på det anliga området ej må törlora sin rätta andliga medelpunkt och sålunda urarta. Men huru skall nu detta kunna sättas i verkställighet? För kyrkans närvarande verksamhet har föga annat blifvit öfrigt än predikan, barnaundervisningen och sakramenternas utdelande. Vi underskatta ej värdet häraf. Denna verksamhet skall alltjemt förblifva en nödvändig och välsignelserik och äfven om densamma — icke utan kyrkans eget förvållande — numera förlorat något af sin kraft, så skall dock denna kraft på nytt tillväxa, då predikanterna och lärarne kunna besluta sig för att i sina föredrag ingå en fredlig förlikning med det allmänna tidsmedvetandet, då de vilja lära sig att tala ett språk, som är begripligt för det nittonde århundradets menniskor, och då de vilja göra sig den mödan att fästa något afseende vid det allmänna religiösa behofvet och att lämpa sitt lärosätt efter detta behof, i stället för att genom dogmatiska maktspråk och hierarkisk despotism söka undertrycka de gryende tviflen och afvikelserna från den gällande kyrkoläran. Det här nu påpekade rör dock endast den ena sidan af det kyrkliga lifvet; den andra sidan, nemligen det kyrkliga församlingslifvet, är till vår olycka bland oss fullständigt försummad. Man har alldeles förgätit, att kristendomen ej blott är en läroanstalt, utan sastmera en lesnadsordning, att denna lefnadsordning är rotfästad i törsamlingen och finner sitt uttryck i denna församlings seder och åskådningssätt, i dess sedliga sträfvanden och anordningar. Hvad här behöfver utrittas, det kan ingen predikan ensamt och ingen presterlig auktoritet uträtta, utan endast församlingen sjelf, den kristligt organiserade församlingen. På grund af dessa skäl, således, och ej, såsom man förebrått oss, at demokratiska böjelser, fordra vi en ombildning af vår protestantiska kyrka på sådant sätt, att församlingen ej blott må komma till sin rätt, utan äfven till ett förhöjdt lif och en starkare utveckling. Har blott församlingen omsider kommit till sin rätt, så skall man finna hvilken ymnig tillgång på sedliga och religiösa krafter der i sjelfva verket ligger i denna församling och huru mycket stort och godt af densamma kan uträttas, om man blott lemnar dessa krafter fritt spelrum för sin verksamhet. Lif, kristligt lif vill vår tid; bon är för längesedan trött på de hierarkiska institutionerna och på de