Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1867, sida 2

om tillika visade att han ägde sin konungs alla öfriga militäriska ordnar. Men man tyckte sig dock ej spåra den store sältherrn i hans stela och styfva väsen, och man måste vid hans åsyn tänka på gamaschtiden, som visserligen var förbi, samt på paraderna, som ännu funnos. Derför försvann ej heller den lille andelige bredvid den jättestore krigaren. Domherrn räckte generalen knappt till axlarne, och han var rörlig bredvid den andras stelhet. Men hans rörelser voro fina, förnäma, behagliga, och hans ansigte hade en aristokratisk form; ur hans mörka ögon blixtrade genie, och det krusiga håret antydde karaktär, medan generalens yttre ej antydde något ovanligt. (eneralen omfamnade domherrn något stelt. Och ehuru domherrn, tillfölje af sin medfödda godhjertenhet, hade bistått den sårade, gjorde han dock föga omständigheter med sin anförvandt. — Ni har ju inqvarterat mig förträffligt, sade generalen. — Det skulle glädja mig om ni är nöjd dermed, svarade domherrn. — Men Johan skall följa er in. Jag måste väl se till Gisbertina. — Johan, du följer herr generalen! — Dermed återvände han till vagnen. Generalens följeslagerska hade stigit ur, med biträde af sin jungfru. Hon var en vacker, ung dam, något öfver tjngo år gammal; en fyllig, smärt figur med rika, ljusa lockar; mörkblå, utomordentligt uttrycksfulla ögon, bländhvit hy och i sitt ansigte samt i hela sitt väsen ett uttryck af bestämdhet och beslutsamhet.