Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1867, sida 2

Domherrn emottog dem och lemnade dem till generalens betjent. Från den andra sidan af vagnen hördes nu en röst. — Onkel Florens, du kunde hjelpa mig betjenterna hjelpa ju onkel Steinau. Det var en särdeles välklingande fruntimmersröst, som uttalade dessa ord; mer de yttrades icke mildt, utan snarare otåligt, nästan befallande. Domherrn blickade helt lungt in i vagnen. laåt din kammarjungfru hjelpa dig CGisbertina. När du blir så gammal som din onkel Steinau och måste gå med kryc: kor, då skall du också bli den första. Han yttrade detta kallt och lungt, likasom hans blick var. Och han talade til sin niece Gisbertina, som hade sysselsat hans tankar under hela resan, och hvar: många hänsynslösheter hade varit lika så många befallningar för honom. Han erhöll ej något svar. Han tyckte: ej heller vänta något. Han, jemte de begge betjenterna, hjelpte generalen att stiga ur. General von Steinau var en nästar jättestor, kraftfull, rak soldatfigur. Han: högra ben hade blifvit genomskjutet un der förlidet års fälttåg; det var visserliger läkt, men generalen kunde ej stödja sig derpå; badet skulle stärka honom. Då han höll sina kryckor under armarne stod och gick han fast och rak, så at man tyckte att han åter kunde kommen dera i en drabbning eller föra en parad Det var en kraftfull och präktig krigare figur; han hade en djup basröst och har bar såsom ett intyg på sitt personlige mod storkorset af orden pour le merit