Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1867, sida 2

— Har du ingenting att säga mig, Gisbertina? frågade han. — Nej, svarade: hon nästan trotsigt. — äfven ingen fråga att göra mig? — Nej, upprepade hon. — Hm, Gisbertina, alltsedan i dag på morgonen rasar en slagtning derborta på andra sidan om Rhen. Hon spratt till, och hennes sköna ansigte blef likblekt. Men det varade knappt en sekund. Derefter hade hon återfått sin fattning. — Låt oss gå in, onkel Florens. Onkel Steinau väntar på mig. Din arm, om jag får be. Hon tog hans arm. h — Du darrar inte, Gisbertina? frågade an. — Darra? hvarför? svarade hon stolt. — Gisbertina, jag erhöll i går qväll ett bref från Gisbert. — Han lefver således ännu? sade damen kallt. Domherrn fortfor lungt: — Han skref från Charleroi. — Jaså. — Han väntade en batalj den andra dagen. — Hvarför berättar du mig det der, onkel? — Emedan, — domherrn förlorade nästan sitt lugn — emedan om den arme gossen stupar i dag eller i morgon, så är u hans — mörderska. — Jag förvånas, onkel Florens. Domherrn hade återfått väldet öfver sig sjelf, ehuru det köstat honom ansträngning. — Låt oss gå in, Gisbertina. — Jag bad dig nyss derom.