Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1867, sida 2

drägt, då domherrn framträdde till henne, eller rättare sagt var det kammmarjungfrun, som ordnade den; damen utdelade endast besallningar. Domherrn stannade framför henne, men hona såg ej upp till honom. Han betraktade henne tigande med ett egendomligt leende. — God afton, Gisbertina, sade han. . Hon svarade honom ej och blickade ej upp. — God afton, Gisbertina, upprepade han med sitt lugaa leende. — Du har ej helsat på mig och endast haft en befallning för mig. Damen talade slutligen: — Jag är ej van att blifva negligerad, sade hon helt lungt. — God afton, Gisbertina, upprepade domherrn ännu en gång. — God afton, sade hon kort. — Andteligen! log domherrn. — Således är du icke van att blifva negligerad? frågade han derefter. — Jag sade så, återtog hon. — Och om jag vore van att inte emottaga befallningar? — Då passa vi inte tillsammans. — Och hvarför kom du då bit till mig? — För onkel Steinaus skull. — Men onkel Steinau ville resa till Pyrmont! — Ja. — Och från dig kom den tanken att resa hit. Du ville mig således något! Hon såg ned utan att svara. — Du ville mig något, Gisbertina! Hon hade ej ännu fattat sitt beslut.