Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1867, sida 1

Mal HI. vv C. UI. 1192321 Bref. (Från H.-T:s korresp.) London d. 11 Okt. 1867. Återkommen från den friska, renliga och vackra sjöstaden, med hafvet till sin front och South Downs utgörande bakgrunden, sitter jag nu i denna smutshålan, omgifven af en kall, fuktig och kolmättad dimma. Hösten har också inträdt och i London är den allt utom angenäm. Under de vackra dagarne i Brighton, inträffade en händelse, som der lyckligtvis är sällsynt, men som derföre väckte stort uppseende. Man såg nemligen en morgon en med stenkol lastad skonare stå alldeles torr på den långsluttande kusten. Sedan den blifvit läck och i sjunkande tillstånd, hade kaptenen under natten måst sätta den på land, och brokikare, dagdrifvare och nyfikne gnuggade betydligt ögonen vid denna oranliga syn. Lyckligtvis förblef vädret alldeles lugnt de dagar, som åtgingo att träffa nödiga arrangementer, för att med egarens och assuradörernas medgifvande få den bogserad till närmaste hamn, Shoreham, der reparationsdocka finnes. Vid högt vatten var skonaren nästan flott men mycket läck; för att nu hastigt få ur så mycket at lasten, att den kunde föras at grund, gafs tillåtelse åt enhvar, som det önskade, att taga af lasten så mycket han ville, och nu skulle man hafva sett, hvilket lif det blef. Inom några minuter var fartyget omringadt af kuttrar och båtar af alla slag, och under skrål, svordomar och allt möjligt ofog arbetades med händer, spadar, skoffor, skopor, korgar m. m. att få så mycket som möjligt i båtarne, som lågo vid sidan. Fiskrarne, som hade stora segelbåtar, bildade lag och langade stenkolen i korgar och fyllde snart sina farkoster; de togo naturligtvis broderslotten, men småbåtarne fingo också rätt bra. Inom ett par timmar var fartyget flott, förspändt med en bogserångare och snart ur sigte. Nu återsted för guldgräfvarne, jag menar dem, som för intet fått sitt vinter-värmeförråd, att få det i land; detta var ej någon lätt sak, ty skall något här lossas ur båtar, måste det i korgar bäras i land. Det som vanligen lossas är några korgar med fisk, men nu handlade det om att få iland hela laster på 30 å 60 tunnor. Båtarne borde snart vara urlastade, ty de skulle ut på sjön, för att ej försumma de nu moderua makrillstimmen. Men nöden har ingen lag. De fyllda korgarne buros på axlarne af män, som vadade ut så att vattnet stod dem till midjan, och forslades sålunda omkring tvåhundra alnar till en plats, hvarifrån de på kärra kunde befordras vidare, IIvarje båtlag delade nu bytet i lika högar och flera hundra dylika såg man på stranden, med stybbe och smäåstenar blandade om hvartannat. Nyheten hade naturligtvis spridt sig och allt hvad som kunde framsläpa sig till stranden af törsupna kärringar, nalfnakna och smutsiga ungar, hvaraf som det Ssynes, en stor mängd finnes i Brighton, grupperade sig nu öfverallt omkring, armerade med korgar, kassar och alla slags apparater att kunna hemföra fyndet. Egarne till högarne bevakade dock med argusögon sin skatt, men roade det mig mycket att se de hundratals mer eller mindre fiffiga sätt, hvarpå barnungar, af till och med blott 4 års ålder, uppmuutrade af mödrarne, sökte undanstjäla ett och annat kol, som råkat komma, om blott ett par tum, utanför högen. Trängseln och skriket, svordomar och slagsmål bildade en tafla, liknande forntidens marknader i Svorge. Sedan högarne blifvit på åkdon hemkörda, lemnades platsen att plundras af varnungarne; på magen krälade de nu och krafsade till sig de små smulorna land dem våte singeln. Mössor, fickor ch näsdukar begagnades att samla uti. sråt och skrattsalfvor blandade sig med vordomar af rusiga kärringar, som råkat