Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 2

hon kunde söka tröst, kanske har hon att beklaga förlusten af maken och sitt barns far. Men sade hon ej att hon var en förbryterska? Mot hvem är hon det? Skall mannens död — men hvem kan anklaga, då man ingenting vet! — Och till det tredje hjertatsom i detta vilda krig kan förlora allt, allt, kommer jag nu; och skall hon vara olycklig, denna olyckliga (isbertina? IIan anlände till Hosgeismar. Solen var nära att gå ned. Iill det Linkeska huset, hade han sagt till sin körsven. — Känner du det? — Ja, ers nåd. Han körde fram till huset, hvarifrån den gamle betjenten Johan framträdde. — Allt i ordning, Johan? — Ja, ers nåd. — Äfven generalens bostad? — Det andra huset till venster härifrån. — Är generalen kommen? — Inte ännu. Domherrn gick in i buset. Äfven värdfolket hade kommit emot honom. De voro hjertligt glada öfver att återse den gamle mångårige gästen, och domherrn gladde sig med dem. Då hördes tonerna af ett posthorn. — Herr generalens vagn, sade Johan och skyndade fram för att visa den vägen. Domherrn följde långsamt efter till det andra huset på venster hand. Det var en täck liten villa i en vacker trädgård, och man kom omedelbart in i huset och trädgården, så att för generalen, hvars ben var sönderskjutet, var det synnerligen beqvämt att ej behöfva gå uppför några trappsteg. (Forts.)