Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 2

allt om ni blifva väninnor, hvarom jag är förvissad. Visa henne i hvarje sall den vänlighet och deltagande, som olyckan förtjenar. — IIennes olycka skall blifva mig helig. onkel. — Jag visste det. Och nu ännu en fråga. Du kommer från Niederhelmern som gamla Christine sade mig. Har du kunnat hjelpa der? Det gläder dig att hjelpa, och jag ville dela din glädje. Karolinas ögon fördystrades. — Jag kunde inte hjelpa, ty der rådde stor olycka. Kriget har beröfvat det arma folket deras stöd; familjens försörjare uttogs som landtvärnsman; de råkade i allt större nöd, och det är icke blott brödbekymmer. — Du skall berätta mig allt. Jag har nu inte tid längre, ty jag väntas i Hof geismar. Har jag någonsin talat med dig om min niece Gisbertina? — Nej, aldrig. oo Nå ja, — du skall få höra talas om henne. Farväl, mitt barn! Han tog ett ömt afsked af henne. Ioon fortsatte derefter sin väg till Ovelgönne, och han sin till Hofgeismar. Då han blef ensam, sade han för sig sjelf: — Ja, ja, kriget förstör allt, till och med friheten, som det skall tillkämpa sig. Det är en gammal historia. Och landtvärnet, som åter har befistat tronen, — — hm, verlden känner en urgammal historia, som man kallar verldens lön. Och den arma Karolina! Nu slår hennes hjerta af lycka, och kanske har döden i detta ögonblick beröfvat hennes hjerta dess lycka. Och den olyckliga, hos hvilken