Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 2

— Major? utbrast domherrn. — Ian var major under förlidet års fälttäg. Nu är han öfverstelöjtnant och chef för ett landtvärnsregimente. Han är en af de tappraste officerare i armön; tidningarne tala ju dagligen om honom. Hvarför nämner du honom? . Flickan hade afhört honom med strålande ögon. — Han är min trolofvade, sade hon stolt och lycklig. — Berätta, berätta! — O, onkel Florens, det är en lång historia. — Således en kärlekshistoria? — Ja. Domherrn hade hastigt besinnat sig. — Nåväl, Karolina, berätta mig ingenting i dag, men i morgon eller öfvermorgon, då jag kommer till dig, och då inför din moders bild. — Det skall ske, käre onkel Florens. Något annat hade nu fallit domherrn in, hvilket grumlade hans glädje, men han ville ej visa det. Men han måste likväl fråga. — Har du nyligen haft någon underrättelse från honom? — Den sista, för åtta dagar sedan. — Och hvarifrån? — Från Namur. Han väntade snart en strid. — Jaså, hm. Nå i morgon eller öfvermorgon berättar du mig allt. Men nu en bön till dig, min kära flicka. — Du har en bön till mig? — Jag har fört en olycklig fru med sitt barn till dig; hennes namn är Mahler; vidare vet jag egentligen ingenting om henne. Hon skall sjelf meddela dig