Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 1

— Sätt er, kära fru Mahler, sade ha sderunder, och hans röst ljöd så underbar shupprörd, och han vände sig ej om di han yttrade detta. Först efter en stund vände han sig om shan såg helt allvarlig ut, och hans ögor föreföllo beslöjade. — Christine, skaffa oss litet förkrisk ning, sade han till gumman, hvilken derefter lemnade rummet. Derefter yttrade han till sin reskamrat. — Upptag ej illa, kära fru, att jag lemnar er. Jag måste bort, det kan ej hjelpas. — Jag skulle beklaga, svarade frun, — om ni ålade er det minsta tvång för min skull. — Hm, det vore bättre om jag gjorde det. Fröken Gisbertina — — Ilan hejdade sig som oftast, då han talade om fröken Gisbertina. —Men jag skall lemna er ett par skrifna rader, tillade han. I ett hörn af rummet bredvid fönstret stod ett litet skrifbord med en draglåda, i hvilken nyckeln satt. Domherrn satte sig vid bordet. I lådan måste skrilmaterialier finnas, men han öppnade den ej, ty den kunde innehålla bref eller andra hemligheter, tillhörande rummets frånvarande innevånarinna. Han framtog ur sin rockficka en anteckningsbok, ryckte ett blad ur densamma och skref något derpå med blyertspenna. Derefter lemnade han det skrifna öppet till fru Mahler och sade: — Det är till Karolina, men jag ber er läsa det. Kanske önskar ni att rågot bifogas. Frun läste biljetten, den lydde: