Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 1

de få möblerna voro af massiv ck, mer de måste hafva stått der redan i hundr: år, ty trädet var mörkbrunt af ålder. D. hade kanske stått längre än hundra år detta rum och på samma plats, der mar än i dag såg dem; hvarje enskild möbel passade till rummet, och man kunde e tänka sig den på en annan plats. Jemte enkelhet och ordning herrskade här den största snygghet; de gamla möblerna glänste, som hade de blifvit polerade den föregående dagen; öfver byrån låg en duk så hvit som gardinerna framför fönstret, och på bordet låg ett bordtäcke af det finaste, grå linnedamast; på skåpet likasom i hela rummet syntes ej ett dammkornEnkelheten gör alltid ett godt intryck; ordning och renlighet kunna vara öfverdrifna och verka då störande. Här passade de till enkelheten; här gjorde allt ett angenämt intryck, man kände sig hemmastadd. Och ovilkorligen måste man tänka på den hand, som här hade ordnat allt. Det kunde blott vara en qvinlig hand. — För oss till mamsells rum, hade lomherrn sagt till gumman, och de heunno sig nu i det rum, som beboddes if mamsell Karolina, husets matmoder. Domherrn var tyst redan i den halflunkla salen, han hade ej yttrat ett ord nedan de gingo uppför trappan ; och i let lilla rummet tycktes han intagas af n högtidlig rörelse. Han kastade en astig blick omkring sig. — Åh, ah, sade han sakta för sig sjelf. Derefter gick han hastigt fram till fönstet, och der stod han länge och stilla ikasom blickade han utåt. Men han ville lott dölja sitt ansigte och sina ögon.