Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1867, sida 2

— —E net, men trång; en vagn kunde ej passera derigenom. Domherrn sprang ur chäsen. Man hade i det inre af huset hört vagnens ankomst, ty en äldre qvinna visade sig i porten. Hon kände igen domherrn och utropade: — Nå men herre min Gud, ers nåd! Hennes ögon glänste. — År mamsell hemma? frågade domherrn hastigt. — Hvad hon ska bli glad! jublade gumman. — Hon har varit så ängslig för ers nåd. Ni kom inte i fjol somras, och inte heller någon underrättelse från er. Vi visste inte om ni lefde eller var död. Den stackars mamsell vet detinte ännu —— — År mamsell hemma, gumma? upprepade domherrn. — Hon är bortrest. — Hvart? Han erhöll ej något svar. Gumman hade varseblifvit den fremmande frun med barnet. Hon stod förvånad, nästan häpen. Man såg på henne att hon frågade sig sjelf: , Hvarför kommer den gamle herrn med frun och barnet? Hvad skall hon göra här? Hvad skall mamsell göra med henne, efter han frågar så ifrigt efter henne? — Gumma, hvar är mamsell Karolina? ropade domherrn. Karolina, hans Karolina med det ädla hjertat, var den mamsell efter hvilken han frågade, — helt enkelt en mamsell; Gumman svarade: — Hon har rest till Niederhelmern, ers nåd. Det står inte rätt till hos bonden Henke. (VäÄAvte NY