Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1867, sida 2

Den djupaste frid herrskade der jemt denna ordning och snygghet. Klockat var omkring fem på eftermiddagen d: chäsen uppnådde dalen. På åkrar ocl ängar voro endast få personer sysselsatta sådden var ju öfverallt slutad, och skör detiden ännu icke inne. Endast bakon virkesupplagen såg man rörelse, och frår bergen samt skogarne hördes ljuden a ysa och såg. Skogsfoglarne sjöngo muntert derinne. Dessa voro de enda ljud man förnam Öfver hela denna scen lyste sommarqvällens klara sol. Äfven fru Mahler erfor en högtidlig stämning. IIon skulle ju stanna här i denna ensamma dal, i denna stilla natur, samt i denna ordnade verksamhet. Domherrn afbröt henne i denna stämning, eller han afbröt henne snarare icke. — Min Karolina är herrskarinna här! sade han. Och han uttalade orden åter med fast och klar stämma, han uttalade dem stolt, i det han sträckte ut handen mot dalen. De anlände till boningshuset. Ingen hade mött dem under vägen, och framför huset syntes ej heller någon. Domherrn såg upp till ett af de smala fönstren i den höga muren. Det stod öppet, man såg snöhvita gardiner, och på fönsterkarmen krukor med blommande hyacinther, rosor och nejlikor. Domherrns ögon sökte något annat. — Hon är inte der, sade han; — skulle hon inte vara hemma? Chäsen stannade framför huset vid ett af de tjocka, runda tornen, som stod i midten. Derigenom kom man in i huset. Ingångsporten var bastant likasom tor