Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1867, sida 2

het Junidag. Och hatten sedan! När va den modern? hör jag redan Gisbertin: fråga. Om jag i Paderborn först skull föra henne till ett modemagasin! Men för raggen, det skulle djupt såra den stac kars qvinnan, om jag sålunda visade at jag blygdes för henne. Nej, hon skal följa mig sådan hon är, och om Gisber tina vågar att öppna sin mun, skall hor få lära känna mig. Han sade detta beslutsamt, men deref, ter föll något annat honom in. — Men hvad skall jag säga till Gisbertina rörande henne? Hon skall fråga Hon kan fråga så, att man ej kan förvägra henne ett svar. Om jag säger henne sanningen, att jag sjelf egentligen icke vet något, så skall hon pina den arma varelsen med sina frågor. Jag kan inte heller ljuga. Fördömda belägenhet. Jag var bra lättsinnig! Om jag skulle föra frun med barnet till ett annat värdshus? Han bemannade sig åter. — För raggen, hvarför fruktar jag då för denna Gisbertina? Hon skulle bara understå sig att fråga, att besvära mig eller den arma frun med en enda fråga. Och dervid blet det. Då han såg Paderborns port framför sig, frågade han endast sin följeslagerska: — Min fru, vill ni behålla namnet Mahler? — Det vore mig kärt, svarade hon. — Då är det afgjordt. Då de nalkades posthuset i Paderborn, återtog han: — Kära fru Mahler, vi skola här träfta anhöriga till mig, med hvilka vi fortsätta resan. Det är en gammal general och hans nicce, som äfven är min nidce. Den